det svenska bragdguldet

burma har söta kor. denna ville hänga med mig. 

En förvarning om att detta är ett gammalt inlägg som aldrig kom när det skulle. Så den forna ordningen (!?) existerar inte längre vid det här laget. Skulle publicerats i slutet på förra veckan för att inte väcka misstänksamheter mot förvridna stunder. Åter till reality:

Skandinaver har det inte flödat av i det här landet. Som jag nämnde finns det en dansk missionär här och en till. David, strax under 30, brinner för Jesus och pratar flytande burmesiska efter två års heltidsstudier. (Jag skulle ju lära mig på fem månader.). Ack, det var kuriosa. Hur som helst, annars är två norska kringresande män det mest likartade till vårt släkte. (Förutom att jag råkade se på gästlistan till ett event att en Växjö-grabb ska finnas i stan. Ogiltigt dock när jag aldrig upplevt honom med egna ögon.) Inte för att jag saknar svenska ting eller komma till Burma för att uppleva Sverige, men denna veckan mitt modersland satt sin prägel.

Middagsbjudning hos John med fantastiska burritos i en lägenhet med en vy som heter duga blev en upplevelse då han har en stark fling för all möjlig musik. Killen som är DJ bjöd på en helkväll med udda Svenska Band. Observera: trots sitt amerikanska ursprung. Tillhörande detalj är att jag bara är vagt bekant med fåtal av banden och dess låtar. Dock sjöng de så klart på engelska och jag kan i dagsläget inte erinra mig vad någon av dem skulle kallat sig.  

Mamma Mia, vilken bra musikal. Och ABBA är sannerligen kända världen över. Till och med i en före detta diktatur kan man råka få syn på ett skivomslag eller höra ”Dancing Queen” skräna i högtalarna på någon inrökt pub. Eller så kan man njuta av sin egen röst. Nils och jag sjöng i kapp till Merly Streep, som enligt mig gör det bättre än originalen, för att hedra Sverige, förstås. Och trots allt, har en fransman denna film på sin topp-10-lista på datorn går den ändå in som en svensk höjdare.  

fota aldrig en kvinna i smyg. förresten är bilderna bara nöje. inget alls med ämnet att göra.

Den svenska Björnstammen skulle man kunna kalla honom. Mannen, myten, legenden. Anledningen till att vi är här. Han som är vän, lärare och understödjare till William och hans kyrkor. Björn från Borås. Dock inte djurparken tyvärr. För övrigt svensk passionerad Jesus älskande gubbe med dialekt utan tveksamheter, och inte direkt pysen man kör med. För lite sting var det i mannen som dessutom bjudit på många skratt, och ännu fler spännande vittnesbörd om människor som tar sin bedd och går samt alldeles för galna resdagar i bil mot destinationer som: Kina, Indien, Etiopien och diverse liknande orter på denna jord. Har också honom att tacka för lyxigt surdegsknäcke, Djungelvrål och popcorn. Trodde aldrig jag skulle gilla lakrits, men nu är jag besatt. (Förresten så är hela den här mannen ett mysterium och lite till så han är helt klart värd ett eget inlägg. Sätter det på to-do-listan..)

Håkan-bråkan är nästa kis som också valt att leva sitt liv för Gud. Missionärer alltså, och två på samma vecka ovetandes om varandra trots sitt ursprung. Eller så skiljer det sig rejält, Umeåbo verses Borås. Totally different worlds. Dock lika galen för det. Vet inte om jag skulle kunna försätta mig i den situationen någon gång på riktigt. Hoppas inte Gud kallar mig till det. Fast ändå, på ett sätt hoppas man nog ändå lite, men bara lite. Hur som helst är det så häftigt det som han får gå igenom. Håkan berättade inte om blinda som fick synen tillbaka men om hur det är att få dra igång en dokumentärfilm om Nepals trafficking tillsammans med regissörer som till vardags har personer som Angelina Joile som sin kollega. Inte vardagsmat för mig precis. Krävs ändå lite Gud på sin sida om man är en vanlig tvåbarns farsa med ett fint hjärta och dessutom en kall- lattedrickare för att få det att fungera.  (Och eftersom jag är fantastisk på att hålla löften kommer denna film med dess arbete få ett eget inlägg. )

cooling till bug. 

Den mest udda stjärnan är nog ändå Joakim. Killen som jag aldrig hade kunnat placera men uppenbarligen mindes mitt namn lite för snabbt. Speciellt med tanke på att han är ett år äldre. Eller så gjorde vår fadderklass på gymnasiet ändå sitt jobb för tro det eller ej, en kvällspromenad bort springer jag in i denna krabat och hans spanska vän Paco. Utbytesstudenter i Singapore som redan ledsnat på alla reglar och lämnat det bakom sig för två veckor i ett samhälle av anarki. (Inte riktigt kanske, men korrupt är det i alla fall.) Världen känns plötsligt efter detta möte som än allt mindre plats. Inte två Kalmarbor på samma okända plats, samtidigt.

 Sist men minst, dock ändå kvalificerad är ledaren för Orphans Hope. Han har varit utomlands två gånger. USA en gång, såklart. Men hans andra resmål var en månad i vårt vackra land Sverige. 

absolut sist men faktiskt inte minst värt är att jag fått chansen att agera modell för Singapores flygbolag Tigerair. så här fräsh var jag under denna exceptionella photoshoot. vilken egoboost att jag kommer vara svettig och tomatfärgad kommande tre månader asien och ocianien över. tur att nästan inga svenskar reser före jul. puh