breathing burma: jumping with God

han är minsann en riktig kramBjörn.

”Tre år och kan varken prata eller gå, än mindre springa eller hoppa. Inget liv för en liten pojke. Och antagligen en stor sorg för den moder som ska ha burit fram pojken för förbön. Att då ingenting händer när bönen uttalas krossar förebedjarens hjärta då han vet att Jesus kan hela. Han har sett det med egna ögon och övertygelsen finns i ryggmärgen. Så går tre veckor. Sen kommer ett mail. ”

Vi fick aldrig träffa pojken eftersom det var enda dagen vi inte var deras tappra medresenärer. Men Björn fick. Och det var kanske det viktigaste eftersom det var han som bett för denna lilla kille. Även om denna svenska man redan verkar ha fått förmånen att se det mesta sedan han valde att ge upp sitt ”vanliga liv” för Jesus så var han ändå värd det. Trots allt. Och jag är inte avis. Inte alls.

bibelskolan får undervisning.

Björns vittnesbörd i korta drag är att istället för att driva ett framgångsrikt företag sålde han det och har sedan den dagen helhjärtat berätta om mannen från Nasaret. Annars skulle Björn enligt mig beskrivas som en krutgubbe som antingen kan ses som rak eller påträngande. Ingen han möter slipper undan att höra men kanske blir det så när man har fått se det han har sett. Men då är det fortfarande stort att han inte kan hålla tillbaka leendet när han dagen efter att ha mött denna lilla kille berättar om hur det var att komma tillbaka till denna husförsamling och se ett helt annat barn. Att det gått från att inte kunnat röra sig till att han tydligen aldrig är still eller tyst mer är bara ett bevis för varför den här världen behöver Gud. Att hans mor dessutom berättade att det varit så här det senaste året är otroligt. Och tillråga på det tillägger Björn i slutändan, om än ännu nöjdare, att pojkens helande inneburit att hela hans buddistiska familj omvänt sig.

Maria, Björn och Peter. konstigt nog fastnade inte de på så många bilder. fast de var huvudnumret.
eller åtminstone hade Peter svårt att stanna innanför kamernas ruta.

Är lite besviken över att vi inte fick se helanden likt det här. Vi fick inte se blindas syn återfinna sig eller lama gå men vi fick se ett 30 – tal ta emot Jesus. Alltifrån gamlingar som man inte kan förstå hur det fortfarande kan sitta gränsle på golvet till barn i alla åldrar. Och ska man inte vara egoistisk (vilket jag tyvärr är ibland) så är det hundra gånger mer fantastiskt än ett helande. För det räcker hela livet. Och i evigheten.

Någon som inte håller lika hårt i sina ägodelar som jag är Björns medföljande vän Peter. En Ukrainsk medelålders pastor som enligt Björn ska vara fantastisk på att se och tjäna sina medlemmar i hans enorma församling på 2000 medlemmar. Plus en extra kyrka utanför stadskärnan på 500. Och även fast jag inte sett honom in action i Ukraina kan min magkänsla inte annat än hålla med. Speciellt inte efter att vi vid ett tillfälle fått frågan om vi har några glasögon kvar. (Björn brukar dela ut det på sina turer.) Tyvärr var de slut. Men istället för att bara säga det så tar Peter av sina egna och ger till mannen. I det ögonblicket insåg jag att resan med att förvandlas av Gud antagligen pågår hela livet. Man blir aldrig färdig och jag har verkligen många branta backar kvar.

Maria och ännu ett konstigt namn. dock en av våra elever
som lagade mat på minikonferensen.

Tror det blev närmare ett 20-tal husförsamlingar, kyrkor, barnhem och bibelskolor som besöktes under fyra sammanpressade dagar. Maria och jag flängde runt och fick lyssna till Peters predikningar och Björns vittnesbörd. Själva uppmuntrade de oss i största möjliga mån till att också dela saker. Ett klurigt projekt tror jag de tyckte ibland, men vi var flitiga förebedjare åtminstone. Det hela var ett späckat schema som hela tiden såg till att vi var försenade till nästa ställe. Som tur var så verkade det inte spela någon roll. Särskilt inte på de ställen där vi var nästan timmen sena och lyckades bli slagna med råge av burmeserna.

matlagning till ca 50 pers.

I övrigt hade pojkarna även en liten minikonferens i början på veckan. Den pågick i tre dagar och innehöll mer av ren undervisning. Jag klämde in två av tre dagar i mitt schema vilket jag var väldigt glad över även om jag inte var hundra procent närvarande vid allt de sa. Ibland slumrade jag till och ibland hjälpte jag flickorna i köket att laga mat vilket innebar många skratt och även noggranna instruktioner i hur man skär grönsaker för jag vill lova, centimeter kan gör skillnad ibland. En dålig dag skulle jag blivit irriterad över deras petighet men eftersom jag bara njöt av att umgås med dessa flickor så var överseende mitt förnamn just då.