Nyckeln till frihet

Strax innan hemfärd:

Agnes - Om bussen går sönder och jag missar kyrkan kan du väl snacka med William.  

Jag - Om jag inte är hemma när du kommer har jag troligen blivit bortrövad för att mitt pass är i Yangon och då vet ni vad som hänt. 

Mureck åker buss. Ibland kan det se ut såhär. Tack och lov slapp jag det på nattbussen, men icke igår.
Då satte jag mig på golvet efter 3 h. Då blev alla som tokar. Så kan det vara ibland. 

Kliver på min tredje och sista busstur för den här gången. Alla har flytit smidigt och jag har inte behövt fundera över något. Denna gånen är det dock annorlunda. 

Det första som händer efter biljettkontrollen är konduktörens pipiga röst: "Miss, miss your passport."  (Det var ett evigt tjat om det där passet. Efter två boenden är jag måttligt less på att hävda min rätt som nuvarande arbetare i landet.)Dock andas jag djupt och förklarar lungt och stilla:  "Sorry, but I work and live in yangon and I forgot my passport there."  Killen nickar och vänder om, men det tar inte många ögonblick innan han står lutandes över mitt säte igen och flåsar mig i nacken för att få se mitt pass. Förklarar ytterligare än gång på övertydlig engelska och med ett halvdesperat kroppsspråk att mitt pass ligger på min säng i er största stad. Han mumlar att jag ska ge honom 5 min. Jag tittar nervöst på klockan, 5, 10, 20, 40 minuter passerar men han kommer inte tillbaka. Efter närmare en timmas resa andas jag ut fyller min värld med musik. Men aldrig ska man få en lugn stund, för strax därpå stannar bussen till. Taklyset tänds och polisen kliver ombord. Mitt hjärta börjar slå i 120 och framför mig ser jag hur jag släpas ut, gråtandes hamnar på en station i bushen utan någon som pratar engelska och allt jag vill är att mamma ska rädda mig. Lite överdrivet jag vet, men efter att ha sett vad diktaturen tagit sig an känns ingen polis säker. 

Med tunga kliv går han vaksamt bakåt i bussen, vid mitt säte, (att tillägga, jag är den enda utlänningen)stannar han upp och granskar mig medan jag inte kan låta bli att skänka en, två och tre hälsningar till min vän i himlen. Blicken är lång och mitt hjärta bultar lite för hårt. Vill inte möta korruptionens samhälle. Men jag kanske var ovessentlig eller så brydde sig Jesus för han vänder, kliver av, ljuset släcks och bussen rullar igen. Inga böter, inga hårda ord och inga förhör.

Resetips 1: underkläder går an att lämna på sängen. Det kan ändå roa ett helt samhälle när nya införskaffas, men pass är inte lika underhållande. Fejkade passnummer och irriterade värdar är en onödighet. Så, ta ALLTID med dig din fula röda lilla bok. Eller åtminstone en kopia. För trots allt, alla ser ínte dig som medborgare. Även om du själv gör det.