"Do you have children? No, but I’m working on it. Hopefully next year."

Kaféer kan vara bland de bästa ställena ibland. Man kan på avstånd få bli en del av människor liv, få sig ett skratt eller bara vara isolerad och beskåda. Detta i kombination med ett gott kaffe gör livet ibland lite extra värt. Som den här gången när två främlingar delar med sig till varandra om livets goda. 

Veckan som gått har kort och gott- gått. Det har inte skett några radikala förändringar men inget har heller varit sig likt. Emelie, Salts missionskonsulent, tog sig efter ett visst antal samtal från Arlanda ner till Yangon tillslut på ett flyg åt vårt håll och lyckades helskinnad dyka upp här nere i södern redo för nya äventyr. Det blev en kontrast att få hit henne av den anledningen att nu var plötsligt allt nytt igen. Inte för mig men för henne. Entusiasm har varit givande. Att alla detaljer i vår vardag har uppmärksammats och faschinerats kan nog vara nyttigt då man hemmablindhet drabbar de flesta. 

Emelie fick precis likt oss kastas in i sammanhang av delande vittnesbörd och engelskaundervisning. Som assisterande lärare fick hon ansvar att leda grupper på de nya samtalslektionerna som visat sig allt mer populära under veckodagarna. Och bidragit i kyrkan, det gjort hon sedan på helgen. Enligt mig hanterade den kyrkliga delen mer öppet, och kanske taktiskt då hon inte tolkade ”share your testamoniy” så ordagrant som vi fogliga soldater gjorde. Hon vände ut och in på uttrycket och slutreslutatet blev bibelord viktiga för henne som hon lät diskuteras. Ett ess i rockärmen som jag snodde i helgen. Har henne, Björn och Peter att tacka för att jag aldrig mer behöver berätta min frälsningsstory om jag inte själv känner mig manad. Så skönt.

Har på sistone även börjat bli en del av I-I och Thiangs vardag tillsammans med deras nya adoptivbarn och även min elev Tulante. Flickorna som jag från början hade vissa svårigheter att umgås med har nu öppnat upp sig och vinden har vänt. Vi dricker kaffe, skrattar och gör allt som man gör hemma- med vänner. Även om I-i envisas med det kalla svarta. Måste få fason på det beteendet. Kaffe dricker man varmt, och helst utan både isbitar och sockerbomber. Och förresten, när vi ändå är inne på bomber: här har det bombats. 

Inte på riktigt då, sådär så att det exploderat och haft sig utan bara lite lagom. Man har på sina ställen i staden hittat både det ena och det andra, bland annat utanför vår port om jag inte drömt. Så trots att någon form av hysteri borde brytit ut har varit stan är lika lugn som alla andra dagar på det här året. (Förutom i helgen. Då var det Fullmoon. Buddisternas helg och fest. Dansade på gatan med människor och stan lystes upp att tusentals ljus och centrum för allt var Shwedagon Pagoda. Likväl failade vi denna gången och lyckades precis dyka upp efter att de släkt alla ljusen. Så fick nöja mig med Facebookbilder i efterhand. ) Eller det är klart, stans finaste hotell har infört kontroller värre än på flygplatser världen över och tidningarna har brist på annat att skriva om. 

Mitt sista konstiga men kanske lite märkliga minne att dela är från min nya kompis aka. stalker. Om ni spanar in mina senast taggade bilder på facebook och jämför en av de bilderna med en gammal profilbild från årtionden tillbaka så förstår ni varför. En blandning av förtjusning och oro.