fyra nyanser av brunt

 Jag räknar ner- med hatkärlek. Min sista månad har utan någon som helst tvekan varit i en helt annan dimension. Så extremt bra. Men nu, nu är det dags att lämna. Lämna medan allt fortfarande är på topp. Och ressuget, det kliar minsann i fingrarna. Eller lite överallt. 

Det är av olika anledningar som jag har trivts så bra den här sista tiden. Mycket så klart tack vare de fina besök jag fått. Det har varit väldigt roligt att få visa en liten del av världen där hemma min värld här samtidigt som det är lite märkligt att träffa människor från ens vardag på andra sidan jorden och så är allt så vanligt. Och så klart, är det alltid gott att smaka någonting svenskt.

Men jag skulle nog ändå säga att den stora förändringen ligger i systembytet i lektionsväg vi gjorde när den nya terminen drog igång. Istället för att flickorna vi undervisat skulle sätta sig på en buss och ta sig den dryga timman in till centrum dagligen bytte vi. Jag tog på mig den rollen och har nu blivit näst intill expert på Yangons kollektivtrafik. Även om ingen burmes tror det. Även om de dagligen oroar sig för att jag inte vet vart jag ska. Även om de inte tror jag har koll på hur mycket en biljett kostar.

Men det har varit så givande att spendera mer tid med tjejerna, William, hans fru Lin-Lin och allt som pågar ute i North Dagon. Mer nära integration med lokalbefolkningen. Har lärt mig mer burmesiska på en månad än jag gjort på resten av tiden och har de senaste dagarna faktiskt chockerat ett antal personer, om än på en väldigt grundläggande nivå.  Ändå overkligt. Trodde att detta språk var en omöjlighet. Men det skulle nog gå att plocka upp. Om man bara utsätter sig för det.

Lin-Lin, vilken kvinna. Williams fru är fantastisk. Mår så bra i hennes sällskap. Är så glad att jag fått börja lära känna henne och här om veckan tog hon min mobil och började titta på bilder. En löjlig grej kan tyckas. För mig var det stort.  Ett livstecken på en vänskapsrelation. Ett steg bort från den gäst jag fortfarande är i deras hus. Så pass att jag till och med kunde ta att jag fortfarande får äta lunch själv, vid ett bord, före alla andra, med bestick. Även om Lin- Lin ibland sällskapar mig om hon är hungrig.  För det är kulturen här. Jag är vit. Jag representerar rikedom, välfärd, utbildning, möjligheter och kunskap. Någonting oåtkomligt för många människor här. Någonting jag inte har gjort något för att förtjäna. Någonting som bara är. Och hur mycket jag än solar, kommer jag aldrig bli helt brun. 

jag hoppas go vänner att ni inte blev ledsna över att jag lånade lite bilder. men hade inget passande och det är ju roligt med lite fina minnen.

på resande fot i vänners lag mår man bra

Jag som egentligen aldrig trodde att jag skulle få fler besök än möjligen mina föräldrar har nu inom citationstecken bombarderats- i positiv mening. Är oerhört glad och tacksam över de vänner som har tagit sig till andra sidan jorden för att spendera några dagar med mig och upptäcka lite av mitt liv och vad detta fina land har att erbjuda. 

Först ut var som ni redan anat, min kusin. Han kom och umgicks med mig omkring en vecka. Sedan slängde jag ut honom på en liten tripp och när han återvände till Yangon fick han möta mina fina vänner Tobias och Oliva som även de är ute på en lite längre resa. Så tillsammans med Johan mötte vi upp dem på flyget och hade sedan en dag när de alla var med mig ut till William. Där blev det rabalder bland tjejerna med allt detta extra besök och när Tobias drog igång ”Do you know the Muffinman?” så flippade det mesta. Är så imponerad över att se dessa flickor hoppa runt och skrika för det är generellt sätt inte den burmesiska livsstilen. Utöver det födde Lin-Lin oss väl och spökade ut Oliva i hennes traditionella dress. Att det var nationell lovdag passade utmärkt då de även fick chans att träffa på alla barnen i Williams hus som även de kiknade av skratt hela dagen.

en miljon kort skulle tas- då är det som vanligt. 

Dagen efter tog vi tåget till Golden Rock. Att åka tåg här är bara det en upplevelse om man kommer direkt från vår värld. Ingenting är som hemma riktigt och man får utstå både hopp, skutt, alla möjliga lukter och en hel del blickar. Och framför allt en massa dötid. Men vi anlände med bara lite försening till byn vid bergets kant och efter ännu en ”lunchbuffé” (TIPS- vill man bli mätt ska men gå till lokala ställen!) så började vi leta efter det vattenfall jag på något vis kläckt ur mig existera. Vad jag egentligen menade var en flod som nu 6 månader efter regnsäsongens avbrott var mer eller mindre uttorkad. Men tack vare en fin man på en enorm truck fick vi lifta upp för berget en bit och han blev vår undercoveragent. För tillslut stanna han och pekar ner mot ett hål i buskaget. Och där, i slutet på den stig som går genom djungeln finner vi en fantastisk lagun i floden. Och det är helt tomt. Inte en kotte. Vattnet är så klart och till och med djupt nog för att kunna hopp från de släta klipporna. Så efter att vi gjort vandringen upp för berget dagen där på stannar vi till vid denna glänta igen och spenderar eftermiddagen på stekheta klippor med glasklart vatten. Att Johan smugit med en påse Ahlgrens bilar blev omedelbart en stämningshöjare. 

stekiga folks. 

Dagen därpå blir hemfärden varken buss eller tåg. Vi blir upplockade att ett gäng sköningar som kör pick-up landet runt. Resan tar sin lilla tid men de fina människorna ombord förser oss med både det ena och det andra. Och till råga på att får mina vänner chans att se en drös med pagodor på köpet då det ska bes lite var stans. Människorna blev verkligen som en liten familj efter ett par timmar hopknödda tillsammans och när vi äntligen når Yangon vill de inte ha ett öre för besväret. Det är ändå Myanmar i ett nötskal- än så länge.

väl tillbaka i Yangon var jag tvungen att presentera mina vänner för min fina NUDELTANT<3

kusin i krokarna

Allting har verkligen tagit en ny vändning. Sedan mamma och pappa åkte hem har livet tagit fart på allvar. En ny termin har verkligen spurtat lös och tid är det minsta jag har just nu. Jobbar fulla dagar ute i förorten- det nya- och det är verkligen roligt. Bussresorna känns inte alls så betungande som de tidigare har varit och det vägs ändå helt klart upp av att relationerna har förbättrats avsevärt. Har börjat känna att jag trivs där ut och Williams fru Lin-Lin är fantastisk. Har lärt mig mer burmesiska på två veckor än jag gjort på hela tiden tidigare och börjar sakta men säkert faktiskt ta mig fram lite på det språket. Inte så att jag kan ha en konversation direkt men mer än bara fråga om priset eller hur någon mår. Det får mig att inse. Hade vårt program varit annorlunda upplagt hade jag kanske pratat en del burmesiska vid det här lagt men alla visste ju att det var ett testår. Och jag är ändå glad över att ha kvar livet i Yangon också. Jag gillar staden, lägenheten och mina andra vänner där vilket jag bara inser att jag snart kommer förlora. För att gå in i någonting nytt. Någonting exalterande. Och lite främmande.



För övrigt tittade min kusin förbi i torsdagseftermiddag, och han hängde kvar ett tag. Vi gjorde Yangon en del och även en dagsutflykt till Twante. Den lilla stad jag besökte alldeles i början för er som minns min blogg väl. Då korsar man Yangon river och sen åker man moped över landsbygden ut och in ett tag. Och på vägen dit stannade vi vid en pagoda fylld av ormar. Och det var med lite bävan man strosade runt i den. Inte jättegärna var man sugen på att en orm skulle trilla ner i skallen på en.

the highlights- i bildform

Efter en tid ur balans. Off. Upptagen. Följer här en ganska lång bildberättelse om de platser jag och mina päron besökte under deras vistelse i Myanmar. 

En måndagmorgon tog vi ett extrem tidigt flyg upp till Bagan. En gammal anrik stad eller snarare ett enormt tempelområde som i sin storhetstid omgavs av omkring 5000 tempel. Idag är det bara ca 2000 kvar men för min del är det tempel så det räcker. Bagan är oerhört stolta över att de slår Angor Wat med 100 år ifrågan om vem som är äldst. 

Det går att gå in i templen men jag fördrar dem från utsidan då det vackraste är mängden i komination med naturen. Och såklart solen. Solnedgång ville alla se  men soluppgången var nästan bättre. Med morgondiset. 

När vi två två dagar senare kände oss nöjda med Bagan tog vi båten upp till Mandalay. En resa beräknad på ca 10 timmar. Den slutade på 14. Men det var väldigt fröjdefullt och avslappnande att ligga i solen (fast på morgonen var det ganska kallt) och njuta av stillheten och omgivningen. Och för att vi åkte Bagan- Mandalay och inte tvärtom så delades båten endast med ett fåtal turister då den går uppströms och därmed kommer förklaringen till den långa resan. 

I Mandalay ville päronen se U Bein Bridge som jag tidigare visat bild på. Dock tog vi soluppgången den här gången och den var bättre. Nästan inget folk och munkarna gjorde sin vandring över bron. 

Sen kom fiskarna igång. Och gissa om de var populära motiv för busslasset med Japaner som stod uppradade vid vattenbrynet. 

I Myanmar kan man köpa småfåglar och släppa dem fria för symbols skull. I Mandalay kunde man köpa ugglor. Jag blev lite ledsen.

Sedan gick vi upp på deras berg och tittade på ännu en solnedgång.

Är egentligen trött på pagodor men den här var häftig. Deras största bok. 

Mandalay är lite av ett högkvarter för militären och de ska aldrig svika sitt land. 

Trött på stadslivet så vi hoppade på 4-på-morgonen-tåget norrut.

Bara för att få chans att korsa the Goiktek Bridge som var den högsta tågbron i världen när britterna 1902 fick för sig att bygga en bro mitt ute i Myanmars ingemansland.

Den är 102 m hög om jag minns rätt. 

Stoppet efter tågresan plus en liten biltur blev Hsipaw. En sådär 11 timmar senare. Där var vi också bara en natt och drack juice innan vi började en trekking upp i bergen. Första vi såg var dock nudelproduktioner.

Och lite longiproduktion. 

Sen skulle det trekkas minsann tills ben värkte och blåser på fötterna förblödde. 

Övernattade bland Phalamfolket på några tusen meters höjd. Vi fick bo hos denna fantastiska kvinna som lagade extremt god mat, klädde oss, såg till att vi fick dusha och bäddade mysigt på golvet. 

Lite tradionellt av både hus och outfit.

 Vi tackade för oss och jag skulle verkligen vilja gå tillbaka en dag. Så fin kvinna!


Munkar fanns det också i byn. Och så länge det finns en boll kan alla leka.

Vi hade en liten patriot till guide men extremt duktig. Visste det mesta om sin region av landet och spenderade sin fritid till att lära sig mer eller läsa böcker till sin bokklubb. Gärna om Shanestate (hans region). Också väldigt väldigt duktig på engelska. 

 Sen åkte vi tillbaka till Mandalay en natt. Bussen dit tog bara 6 timmar men gick på kringelikrokiga vägar så de flesta spydde stup ikvarten. Inte helgött. Där var vi en natt innan vi hyrde en taxi till Inle Lake. En taxi som var mer än förfallen men uppbarligen tog oss helskinnade till sjön efter en tur på den minst sagt gamla vägen. För vår chauförr tog inte den vanliga vägen utan körde en hisnande vacker tur över bergen med stupande kanter och långt emellan tecken på liv. Dessutom var vi överlastade, han knarkade bitternuts (deras tobak) och tittade inte på oss en enda gång. Ändå märktes det knappt att det tog 8 timmar och jag kan inte begripa hur jag inte fotade vägen för den var sååååå vacker!

Men sjön var också vacker. Här följer en uppsjö av bilder från Inle Lake.

Människorna här har hämtat landbitar ut på sjön. Så nu kan de odla där ute. Fyndigt nog kallas det de floating garden. Inspirationen flödar.

En och annan gris får också bo där ute.

Traditionell fisketeknik för att kunna fiska och styra båten ensam samtdiigt. Ganska bra balans. 

Blev kompis med några söta gummor.