när orden tar slut.

Agnes åker tåg. 

sen vi anlände i Yangon har det gått rykten om ett tåg som rör sig runt stadens ytterkant. inte som en röd sightsingbuss i London, utan som ett kollektivt färdmedel för människor med lägre levnadsvillkor. men en del turister gör som vi: hoppar på tåget, hoppas på en spännande upptäcksfärd i ett riktigt tuffande tåg. 

det här är 1-klass. här finns det fan för värmen och säten mitt emot varandra. det är lite dyrare för lokalbefolkningen fick vi inse idag när kvinnan jämte mig hamnar i en vild argumentation med konduktören, och så småning om polis och andra män. ser kvinnan med sitt barnbarn bli avslängd på nästa stopp och polisen drar med henne mot tågstation. Tiang, vår burmesiska vän förklarar sedan att det var för att hon inte köpt 1-klass utan en lägre standard. där vi inte fick sitta. 

tåget går i 30 km/ h. max. så man har all tid i världen att chilla. speciellt när hela varvet tar tre timmar. 

happy face. typ. 

hittar man på tågen. hittar man överallt. Myanmar är säkrast i världen. åtminstone för gäster. 

när vi var i Twante träffade vi tjejer vi lekte en heldag med. nu har de kommit tillbaka för en paus i Yangon. de heter Christina och Rachel.  så vi passade på att ta med dem till ett av mina favoritställen när det kommer till mat: 19 Street.

man väljer vad man vill. sitter ute på gatan. och sen är det barbecue hela natten lång. ( fram till 23.00 alltså.)

på vägen hem fick jag bönesvar. har saknat fotbollen så mycket. och här fick Maria och jag möjligheten att tampas med ett gäng lite för svettiga och konstigt, men otroligt nog, inte alls flörtiga grabbar på en nyasfalterad gata barfota. det var minst sagt AMAZING. dropparna rann så på oss med men vad gör det när man får visa upp sina Zlatanskills.