dagens kluringar

Marias och Agnes sängar görs fina. 

Dilemma 1:

Made in Manhattan. En romantisk komedi om en flicka vars kärleksliv tar form i ett av mina topp-tio resmål. Made in Yangon är ingen kärleksrulle med lyckligt slut där prinsen dyker upp på sin vita häst utan en verklighetsbaserad story om sju flickor som tar plats i vår kondo (burmesernas ord för vad som är större än en lägenhet) en gång i veckan för att utföra hushållsarbete åt västerlänningar. Som från början inget hellre vill än att få det avklarat bara för att det är så surrealistiskt för dem att agera stuntmän. Men nu har de vant sig. Eller kanske inte ska tala för hela gruppen men bitar av den har verkligen funnit sig tillrätta med situationen och till och med tänkt tanken att det var dumt att bara låta den här filmen utspela en gång i veckan. För trots allt; den är rätt bra. Fast det är klart, får man ens tänka så?

För om jag ska vara konkret är jag emot allt som bidrar till att öka klyftorna mellan olika färger på människor. Och det är precis vad de här timmarna gör. Tjejerna tvättar, skurar golvet, putsar fönster, viker våra kläder, tilltalar oss miss och vad gör vi: ingenting. Och det har egentligen ingenting med lathet att göra, utan det är bara inte tillåtet att lyfta ett finger för att bidra till det hushållsarbete som pågår. Vi är hjälplösa. Och känslan man äger är makt. Tragiskt men sant. Men mest hoppas jag att det är som Willam säger: att det en bra träning för dem i framtiden. För världen som ligger för deras fötter är Made in Singapore. Sveriges Norge. 

Tvätten på balkongen gör sitt.

Allt ska bli så fint. Vidarer och riktig husesyn utlovas inom snar framtid.

Dilemma 2:

Läser just nu en bok vid namn ”Foreign to familiar.” Ytterst bra för att få en övergripande bild av vilka kulturer som utspelar sig i vår värld idag om man grovt delar in dem i ett två-gruppssytem. Den varma och den kalla kulturen. Icke-väst och väst. Har läst exempel efter exempel om hur författaren tar sig igenom missförstånd, komiska tillfällen och situationer som bara uppkommer för att man ser på världen med olika ögon. Och idag vid dinnertime utspelade sig praktexempel från boken.

Det första som hände var ytterst litet. Knappt märkbart men det fanns där. För William hade tagit oss till en restaurang där vi slår oss ner. Vi tittar på menyn och han säger försiktigt att om maten inte passar oss kan vi gå någon annanstans. Ingen av oss tolkar signalen utan tänker att utbudet duger bra. Men jag kan i efterhand se att han på ett artigt sätt försökte hinta till oss att det var dags att byta restaurang.

vi hade i alla fall en väldigt trevlig middag med ytterst god glass till efterrät. det kommer bli min nya favorit alla dagar i veckan. (Ih-Ih, pastorsvännen, William, Agnes, Tiang, Maria)

Nummer två som uppstod var lite mera dramatiskt än det första. Inte så att det blev ett tredje världs krig, nej långt ifrån men det blev bara konkret hur indirekt man pratar mellan varandra och hur viktigt det är i den varma kulturen att vårda relationer. För när middagen gjort sitt och vi är redo att gå blir det klyvningar om vi ska ta oss hem i Williams bil eller promenera kvarten bort. Tiang och Ih-Ih hävdar att bilen fungerar bra medan vi insisterar på frisk luft. De ger med sig och männen försvinner medan vi börjar knata gatan fram. Halvvägs avbryter jag vår marsch och undrar och vi ska ta sikte på något kvällsfik. Då kryper det fram att flickorna inte alls ska till sin lägenhet jämte vår utan att de egentligen var på väg hem till William i förorten för att hälsa på släkten över helgen. Och istället för att tala om det direkt så har de kommit fram till en deal där Wille lovat att möta upp dem med bilen nedanför våra gator. Allt bara för att vara rädda relationer och inte såra oss. Så var inte sugen på att tacka våra insisteringar i efterhand. Eller vår klumpighet kanske.