inlåsta på ett tak

Seikkan Thar Street 164. Det är min gata det. Den ligger mellan streetnumber 38 and 39. Så det känns lite som perrong 9 ¾ , fast i en asiatiskt tappning. Här är gatorna uppdelade i block och man räknar streetnumbers från stadens östra ytterkant ut till den västra. Förutom min gata som sagt, och kanske en till. Så kan man bara läsa burmesiska siffror eller uttala meningen ”na me betule?” och peka på gatan är det inte så svårt att lokalisera sig. Annars kan man alltid ta sikte på Sule Pagoda som strålar med sin gyllene spira i mitten av staden eller inse att de flesta byggnader har sin egen prägel eller charm. Inte minst tack vare den brittiska kolonialtiden. Det har verkligen gjort sitt.

Jag kommer bo på sjunde våningen i ett höghus tio minuters promenad från kärnan. Lägenheten är luftig och fräsch. Parkettgolvet känns äkta och väggarna är vita. Vi har aircondition, riktig toalett, dusch och flera fönster, dock med galler. Och slutligen en balkong. Fast den är inte heller så mycket att komma med. Gallret som skyddar fall från allt för hög höjd och den långsmala designen gör den mest funktionell för nytvättade kläder vilket i sig är bra, men man hade ju kunnat önska att en stol eller två gick in. För frukostkaffet. Som dock aldrig kommer existera. Kaffebryggare känns som en lyx så det för man ta på ett kafé.

en Niels på ett tak. 

Men vi har en sak till. Någonting som slår allt det andra. Vi har ett tak. Och jag menar inte vilket tak som helst, utan ett riktigt tak. Ett New York-tak, och det är högt. Högre än många av husen här. Där kan man titta ut över staden, äta lunch, sola, vara ensam eller umgås med en vän. Fast själva. För dit går inga burmeser, mer än när de låser dörren. Då vill man inte längre vara där uppe. Och då undrar man hur lång tid det skulle ta innan någon saknar en. Eller så ska man vara väldigt glad att man har sett Prison Break. För mig var det lösningen. Och tyvärr nitlotten. För även om jag tog mig ut gjorde inte min vän det. Han blev kvar. Vakten fann oss. Och nu är dörren dit upp alltid låst. Men jag ska hitta en lösning. Som Michel Scofield. För taket är husets hjärta.