weekend med wille

Jag är tacksam. Jag är så tacksam och kan inte begripa varför Sverige inte imiterat USA på den fronten att ta sig an traditionen att fira Thanksgiving, även om min erfarenhet från årets firande med riktiga amerikaner mest gick ut på att äta gott. Men det ligger någonting vackert i att man från början avsatt en dag till att vara tacksam över det man har och har fått. För livet är en gåva. Och det finns alltid någonting som gör det värt att öppna det paketet. 

kanske klurigt att se vad det föreställer men det ska vara jag och flickan i högra hörnet som jag kramar på bilden med alla
barnen där vi leker lekar. hon var så fin och jag fick ett halsband som jag varmt bär nu. 

Pyin O Lwin m. Big Ben i blommor och en mysig stuga
som valt att satsa på jorgubbsodling. Tyvärr fanns det
inga mogna som jag kunde sno åt mig och mumsa på. 

Som min senaste händelse: en lång weekend i Pyin O Lwin. Den lilla staden som är känd för alla sina blommor, vackra byggnader och jordgubbsylten som produceras ut till resten av landet här. För nog är det allt ett hill station. Och britterna har verkligen satt sitt avtramp sedan de ”fann” detta paradis 1896 där de bestämde sig att slå sig till ro för att kunna fly Mandalays hetta. Och även om det inte längre fått behålla deras fantasirika namn, Maytown (undra vilken månad denna stad sattes på kartan?), så är prägeln djupare än så. Det gamla London andas över bygden, Big Ben står fortfarande upp och än är häst och droska ett kommunalt färdmedel för både turister och lokalbefolkning. Att ponnyerna säkert också ser ut som de gjorde på 1800-talets England är dock ingenting en hästälskare vill uppleva. Så när William envisades med att vi skulle uppleva staden från den synvinkel var magknip ett faktum. 

Wille var som alla andra burmeser något benägen att få nya profilbilder. Så nu har jag ett lager att printa ut. 

För denna helgresa gjorde vi inte på eget bevåg utan William tog på sig rollen som reseledare. Och att de ord han för några veckor slängt ur sig om att vi skulle få möjlighet att besöka hans kusins barnhem blev något som infriades är en bedrift i burmesiska mått då man gärna hellre lovar än att berätta hur verkligen är. Så när vi får besked kvällen innan vi verkligen kommer lämna Yangon natten efter och att biljetterna redan är införskaffade är vi alla exalterade. Och aningen nervösa. För hur ska det bli att resa med William? 

såg en cool fågel. hehe

Bussen norrut till Burmas centralare del av landet ska ta tolv timmar. Har hört de mest förskräckliga historier om nattbussarna där det ska innehålla allt från högljudda musikvideor till temperaturer som gör dig sjuk på sekunden men det är ingenting jag har i minnet när vi tar taxin ut till station som ligger omkring tre kvart bort från Yangons kärna. En resa som om du gör den själv ofta kostar lika mycket som en bussbiljett genom hela landet. Denna torsdag är det dessutom värre än vanligt för vi har blivit beordrade att lämna lägenheten extremt tidigt. Agnes och jag muttrar men följer Williams regler. Och tur är det för av någon anledning finns det inte en chaufför som vill ta oss dit. Kan i efterhand förstå varför då det tog nästan omkring timman längre än normalt. Men vi hinner och bussresan är inte alls så hemsk som vi fått det berättat. Det är bekvämt, man får både tandborste, vatten och tandkräm i priset och att Wille försöker göda oss i pausen kan man ju bara se som en bonus. När det dock inte når någon större framgång kan vi senare hitta chipspåsar på våra säten. 

Vi kommer fram i morgondiset till någonting vi ska ha hört är kyligt. Men allting är relativt och som de hårdhudade före detta vikingar vi är så kan deras definition av kallt bara vara ett skämt. Kanske var vi dock lite väl kaxiga eller så har vi acklimatiserat oss till Yangons tryckande värme. För att kliva av bussen och åka moped i en temperatur omkring knappa 20 grader gör att vi alla fryser som toka när vi når hotellet vi fått tilldelat. Att Agnes inte finner någon uppvärmningsanordning i rummet är inget konstigt men en besvikelse. Så alla kläder på och vi letar fram extra filtar för att kunna slumra några timmar innan det är dags att möta dagen på riktigt.  

spenderade en förmiddag i Pyin O Lwin stolthet:
en park som anlades av britterna för ca 80 år sedan. påminner om London. 

 Tack vare William ger han oss chansen att bli 15 år igen. Och det är med bubblande mage vi får sitta bakom burmeser och utan hjälm låta håret fladdra i fartvinden när de gasar upp mopederna. För tillskillnad från Yangon där alla tvåhjulade fordon förutom cykel är bannlysta så är taxi och bilar inte alls lika självklara här.

 

Men vi får inte bara chansen att bli unga på nytt, vi får också möjligheten att spendera tid på barnhemmet han pratat om och det bara älska jag. Vi hade en otroligt rolig dag där vi spela allt från fotbollsbrännboll till att lovsjunga fartfyllt tillsammans. Barnen som är mer ungdomar än barn får verkligen växa upp på ett bra ställe i trygghet. Paret som tar hand om dem är otroligt Jesuscentrerade och brinner verkligen för dessa ungdomar. Och för att detta alltid ska få kunna vara deras hem. Så att vi förberett presenter som ballonger och bollar kunde kännas lite tafatt i förhållande till deras ålder men det verkade ändå gå hem. Och förresten så verkade inte presenter vara någonting som gick nöd på dem för likt resten av detta ställe var levnadsstandarden någonting helt annat än vi sätt tidigare. Stora graciösa hus som till som inte slutade chockera oss under hela helgen. 

Förutom tid med dessa underbara människor gavs tillfälle till en del sightsigng. Både med och utan William. Han ordnade en tur till det stora vattenfallet med en enorm grotta full av Buddas i närheten och Agnes och jag tog saken i egna händer när vi tog oss till det lilla vattenfallet.  

innan predikan som redan gjorts av för många person är huvud axlar knä och tå bra!

Så för att trotsa försäkringsbolag och glömma sunt förnuft för en stund och bara bli ung och dum igen hyrde vi en moped själva. Ingen av oss har tidigare egentligen kört så mycket så det kändes som en klok start att börja i trafik och en vän där bak. Lagom ansvarigt och det visade sig vara sant. För efter bara någon kilometer låg vi på marken. Framhjulet på moppen hade låst sig och rullade inte längre. Som tur var, var situationen den att vi fortfarande hade blivit omkörda av gamla damer med rullatorer om det hade existerat här. Och ännu mer tur var kanske att burmeser är ett folkslag som borde bli kända för sin hjälpsamma anda. Det tog inte många sekunder innan vi hade en grupp av män med verktyg som såg till att vår moppe sedan rullade utan minsta tveksamheter. Och väl var väl det för vi fanns områdets andra vattenfall. Som var en turistfälla. Smutsigt, litet och fyllt av poserande burmeser. Men bakom fanns en väg som ledde till en av de vackraste kvällspromenader jag haft. Att få beskåda solen gå ner över gröna dalar och i horisonten skymta en flicka promenerandes med sin ko på släp gjorde att jag slog knut på mig själv när jag inte tagit med mig kameran för en gångs skull.

Vi avlutade helgen i Mandalay. William tog oss till U Beins Bridge. Ett av de mest fotade motiven i det här landet och jag kan inte annat än förstå varför. Att det dock är och börjat omformas till en turistattraktion utan dess like river lite av dess karaktär. Men jag var ju också där. Så att någon tidigare lyckats fånga en ensam munk strosandes på den 100 år gamla träbron måste ses som en bedrift om det inte var så att kortet togs för lika många år sedan, och sedan färglagts.