jag blir aldrig sjuk

Så var det min tur. Äntligen, eller vad säger man?

De andra har klarat sig hyfsat smärtfritt men med en och annan liten åkomma av magproblem och liknande medan jag har glidit fram. För jag blir ju aldrig sjuk. 

Helt sant är det dock inte. Hade lite av vad man skulle kunna likna vid bihåleinflamation i början när tempraturskillnaderna var nya och ovana. Men sedan dess- ingenting. 

Tills nu. Har spenderat dagen med den omväxlande sysselsättningen att antingen sova eller titta på film i kombination till att må illa och magont. Efter antal Panodil kunde jag åtminstone förklara mig själv som feberfri och när Maria kokade nyponsoppa blev resultatet ändå att jag mådde lite bättre. Även om magen fortfarande inte vill som jag vill. Ingenting är allvarligt men jag älskar hur våra burmesiska vänner vill ringa doktorn och införskaffa medicin vid minsta lilla åkomma kring oss- medan när det verkligen behövs, som jag nämde i förra inlägg så ska det övervägas noggrannt. Snacka om att skapa klassskillnader. 

Undervisningskuriosa: Det var med kaosartat humör Agnes återvände hem. Inte nog med att det dykt upp 10 nya elever utanförvarning till hennes nybörjarlektion, det hade också varit två vismsiga burmesiska journalister där för att fota, dokumentera och intervjua. Och till min lektion som var förbered med prov där hon hastigt fick ta över så fungerade inte skrivaren så hon fick vilt improvisera stackarn. Hennes morgon var allt annat än lugn. 

lite piggare lyckades man ändå bli,

men jag tyckte väldigt synd om mig själv imorse.