ett VM-kval och en jul

Hembiljetterna har börjat bokas och facebook som har blivit min största nyhetskälla flödar över av västerländska burmeser om med utropstecken meddelar vilken dag de får glädjen att anlända på eder hemort. Med allt vad det innebär i juletider. Och får man frågan, vilket titt som tätt dyker upp är det en självömkande blick i gensvar när jag berättar att jag blir kvar. Inte mig emot, är här så kort att alternativet inte finns även om jag på köpet kommer missa både Zlatans avgörande och allt en decemberfantast kan önska sig.

För det närmsta jag verka komma en julgran är genom den pågående festival som sprakar här, julstudentfestivalen. Det är inte det riktiga namnet för jag vet inte vad den heter men det är min egen tolkning utifrån hur den tar sig i uttryck. För vart man än rör sig i staden flyger flak fram som dunkar hejdlös musik ur skräniga och sprängda högtalare. Det första som skiljer detta från att bli en enda stor studentfest är att flaken inte omges av nykläckta kycklingar i vita klänningar som anser sig själva fullt redo att äntra vuxenvärlden utan spottande män med rött tandkött som i teorin antingen borde leva med dövhet, eller åtminstone tinnitus vid det här laget. För de åker betydligt många fler varv än vad vi gör hemma. Men har aldrig pratat med någon så det är inte bekräftat. Det andra skiljetecknet är syftet som också tar sig i uttryck materiellt. För på dessa flak finns min kära julgran, i metall, klädd i pengar med otroligt mycket amerikanskt glitter och utan ljus men ändå vacker. 

Hela festen verkar vara ett enda stort insamlingstillfälle för de buddistiska templen och kloster som finns landet över. Och burmeserna gör det bra. De är i många fall mycket mer generösa än oss- vi som har. Man kan ofta se dem slänga iväg en slant till någon mer sämre förutsättningar eller som Agnes när hon fyllde år. Av William fick hon en ny touchtelefon, av oss fick hon, te, papaya, tårta och djungelvrål. Det säger nog även om William bara är burmes och inte buddist vilket innebär att han inte ger till den religionen. Men folket här gör. Munkar i alla storlekar patrullerar gatorna fram och man kan se hur slant efter slant droppar ner i deras lådor. Och de är glada. Alla är glada. 

Att detta verkar vara vad jag kommer uppleva av jul för i år gör inte att jag inte längtar än mer efter att det ska ta slut. För förutom flaken som dånar av musik envisas en man med sin entoniga stämma att alla dygnets timmar låta sin tondövhet ljuda hela väg upp till sjunde våningen där vi bor.