tacksamhet till Sverige

I Sverige ringer man 112. Ambulansen kommer och allt löser sig av sig självt. Och för en som näst intill aldrig varit sjuk utom vid hypokondriska symtom som alltid stillats av att kunna ringa pappa- jag vet det är löjligt- så har värdesättandet av en organiserad sjukvård aldrig varit märkväridgt aktuell. Men här finns varken pappa, organisation eller hypokodriska symtom. Bara en tjej med ett jack i huvudet som aldrig verkar sluta blöda. 

Hade det på känn att någonting skulle hända. Vi lekte fruktsallad och eleverna blev allt med tävlingsinriktade. Så händer det i sista omgången, soom såklart var uttalad. Fast man aldrig ska göra en sista omgång eller åka ett sista åk. Hon flyger in i en bänk och där ligger hon på golvet med gruppen av elever cirkulerandes kring henne. Tiden fryser till is. Våra burmesiska vänner försöker stoppa blödandet med servetter och sårtvätt. Medan Maria, Agnes och jag såg från första ögonblick att det här behöver sys- och helst inte i klassrummet av någon av våra burmesiska vänner utan minsta sjukvårdsvana. Så vi prompsar på sjukhus, men här finns inga försäkringar eller gratis sjukvård. Här undviker man en doktor i största möjliga mån då det kostar fast deras löner är extremt låga. Och situatione gör mig fullständigt handlingsförlamad. Gömmer mig på balkongen. Ringer William. Tur att han förstår oss lite mer och lyckas övertala dem att hon måste till en doktor. 

Det blev ingen livskris. Hon fick fyra stygn, en spruta och ett återbesök. Det kostade inte skjortan, inte ens i burmesiska mått. Och alla kunde andas ut. Men tack Sverige för er organisation. Och för att ni tar så höga skatter. Och tack för att jag får vara svensk medborgare- där allt fungerar.