”Död låg sex timmar vid vägen”

En av DN:s rubriker får sätta ribban för detta inlägg. Mannen som hittats död vid en vägkant efter att ha blivit påkörd ansågs inte ha blivit behandlat värdigt då ingen omhändertagit honom för hela sex timmar. Och jag kan hålla med. Det är inte den bild av Sverige som jag och jag tror många med mig har för det var nog snarare ett undantag. Tyvärr är det Myanmars vardag.

Samma dag som jag läste artikeln på kvällen hade jag precis sätt samma sak hända under en av mina märkligare dagar här i landet. En dag som kom att spenderas mestadels i bil då vi gjorde en dagsutflykt till en inte riktigt grannliggande by. De tre timmarna vi blivit lovade att resan skulle ta visade sig i slutändan vara omkring sex enkel väg. Allt tack vare en mer underlig äldre man som helg ut och helg in genomgår samma procedur fast till fots och med buss. Vi hade ändå bil. Det visar kanske att han brinner för att vara med på Williams helgbibelskola. Så, vi åkte väldigt mycket bil och hängde väldigt lite i hans by.

Det var kanske en av de tråkigare punkterna med den här dagen för byn var fängslande med sin fridfullhet och det genuina. Att den låg bortom allt av civilisation och nätverk fångades i den enda radio som säkerligen med jämna mellanrum samla hela byns nätverk. Vi fick tyvärr aldrig chans att se alla byborna och de fick inte träffa oss. Tror båda parter var lika besvikna. Den gamla mannen hade förutom lovat att vi skulle anlända i morgonkvisten också förberett dem genom att visa bilder på oss. De få som var kvar och inte återgått till sina sysslor på risfälten när vi anlände i eftermiddagstid kunde snabbt konstatera att vi såg likadana ut på bild som i verkligheten. Positivt eller negativt, jag vet inte.

Men vi fick en fantastisk timma med Mohinga (traditionell nudelsoppa med lite av varje), för det är ”rent”, rundvandring bland några hus och en snabbare gudstjänst. Wille måste känt sig stressad och trött för han pratade inte alls så länge som han brukar. Inte så konstigt då, han hade aldrig tidigare kört utanför Yangon.   

Så på vägen tillbaka i en vägkorsning under en stund av chipsätande ser vi honom. Mannen som är död. Pausar mitt ätande och kan inte sluta titta bakåt. Vi är alla paffa över att ingen reaktion kommer från William och när det slutligen kläms ur får vi till svar att här gör man inget. Sista person som tar sig an döda eller skadade är skyldiga tills den rättmätige kliver fram. Vilket så klart aldrig händer. Därför får de ligga, oavsett om de lever eller inte. Till nästa morgon. Och här finns inga tankar kring värdighet eller inte utan bara ”rädda ditt eget skinn.” Och så fortsatte alla äta chips. Precis lika märkligt som att vi på vägen ditåt lyckas få en skymt av Aung San Suu Kyie när hon är i färd att lämna en litet by hon precis talat i. Så söndag den 15 december2013 äter jag chips framför en död man och möter i grannbilen 1992 års vinnare av Nobels Fredspris.