breathing burma: the highlights- i bildform

Efter en tid ur balans. Off. Upptagen. Följer här en ganska lång bildberättelse om de platser jag och mina päron besökte under deras vistelse i Myanmar.

En måndagmorgon tog vi ett extrem tidigt flyg upp till Bagan. En gammal anrik stad eller snarare ett enormt tempelområde som i sin storhetstid omgavs av omkring 5000 tempel. Idag är det bara ca 2000 kvar men för min del är det tempel så det räcker. Bagan är oerhört stolta över att de slår Angor Wat med 100 år ifrågan om vem som är äldst.

Det går att gå in i templen men jag fördrar dem från utsidan då det vackraste är mängden i komination med naturen. Och såklart solen. Solnedgång ville alla se men soluppgången var nästan bättre. Med morgondiset.

När vi två två dagar senare kände oss nöjda med Bagan tog vi båten upp till Mandalay. En resa beräknad på ca 10 timmar. Den slutade på 14. Men det var väldigt fröjdefullt och avslappnande att ligga i solen (fast på morgonen var det ganska kallt) och njuta av stillheten och omgivningen. Och för att vi åkte Bagan- Mandalay och inte tvärtom så delades båten endast med ett fåtal turister då den går uppströms och därmed kommer förklaringen till den långa resan.

I Mandalay ville päronen se U Bein Bridge som jag tidigare visat bild på. Dock tog vi soluppgången den här gången och den var bättre. Nästan inget folk och munkarna gjorde sin vandring över bron.

Sen kom fiskarna igång. Och gissa om de var populära motiv för busslasset med Japaner som stod uppradade vid vattenbrynet.

I Myanmar kan man köpa småfåglar och släppa dem fria för symbols skull. I Mandalay kunde man köpa ugglor. Jag blev lite ledsen.

Sedan gick vi upp på deras berg och tittade på ännu en solnedgång.

Är egentligen trött på pagodor men den här var häftig. Deras största bok.

Mandalay är lite av ett högkvarter för militären och de ska aldrig svika sitt land.

Trött på stadslivet så vi hoppade på 4-på-morgonen-tåget norrut.

Bara för att få chans att korsa the Goiktek Bridge som var den högsta tågbron i världen när britterna 1902 fick för sig att bygga en bro mitt ute i Myanmars ingemansland.

Den är 102 m hög om jag minns rätt.

Stoppet efter tågresan plus en liten biltur blev Hsipaw. En sådär 11 timmar senare. Där var vi också bara en natt och drack juice innan vi började en trekking upp i bergen. Första vi såg var dock nudelproduktioner.

Och lite longiproduktion.

Sen skulle det trekkas minsann tills ben värkte och blåser på fötterna förblödde.

Övernattade bland Phalamfolket på några tusen meters höjd. Vi fick bo hos denna fantastiska kvinna som lagade extremt god mat, klädde oss, såg till att vi fick dusha och bäddade mysigt på golvet.

Lite tradionellt av både hus och outfit.

Vi tackade för oss och jag skulle verkligen vilja gå tillbaka en dag. Så fin kvinna!

Munkar fanns det också i byn. Och så länge det finns en boll kan alla leka.

Vi hade en liten patriot till guide men extremt duktig. Visste det mesta om sin region av landet och spenderade sin fritid till att lära sig mer eller läsa böcker till sin bokklubb. Gärna om Shanestate (hans region). Också väldigt väldigt duktig på engelska.

Sen åkte vi tillbaka till Mandalay en natt. Bussen dit tog bara 6 timmar men gick på kringelikrokiga vägar så de flesta spydde stup ikvarten. Inte helgött. Där var vi en natt innan vi hyrde en taxi till Inle Lake. En taxi som var mer än förfallen men uppbarligen tog oss helskinnade till sjön efter en tur på den minst sagt gamla vägen. För vår chauförr tog inte den vanliga vägen utan körde en hisnande vacker tur över bergen med stupande kanter och långt emellan tecken på liv. Dessutom var vi överlastade, han knarkade bitternuts (deras tobak) och tittade inte på oss en enda gång. Ändå märktes det knappt att det tog 8 timmar och jag kan inte begripa hur jag inte fotade vägen för den var sååååå vacker!

Men sjön var också vacker. Här följer en uppsjö av bilder från Inle Lake.