fyra nyanser av brunt

 Jag räknar ner- med hatkärlek. Min sista månad har utan någon som helst tvekan varit i en helt annan dimension. Så extremt bra. Men nu, nu är det dags att lämna. Lämna medan allt fortfarande är på topp. Och ressuget, det kliar minsann i fingrarna. Eller lite överallt. 

Det är av olika anledningar som jag har trivts så bra den här sista tiden. Mycket så klart tack vare de fina besök jag fått. Det har varit väldigt roligt att få visa en liten del av världen där hemma min värld här samtidigt som det är lite märkligt att träffa människor från ens vardag på andra sidan jorden och så är allt så vanligt. Och så klart, är det alltid gott att smaka någonting svenskt.

Men jag skulle nog ändå säga att den stora förändringen ligger i systembytet i lektionsväg vi gjorde när den nya terminen drog igång. Istället för att flickorna vi undervisat skulle sätta sig på en buss och ta sig den dryga timman in till centrum dagligen bytte vi. Jag tog på mig den rollen och har nu blivit näst intill expert på Yangons kollektivtrafik. Även om ingen burmes tror det. Även om de dagligen oroar sig för att jag inte vet vart jag ska. Även om de inte tror jag har koll på hur mycket en biljett kostar.

Men det har varit så givande att spendera mer tid med tjejerna, William, hans fru Lin-Lin och allt som pågar ute i North Dagon. Mer nära integration med lokalbefolkningen. Har lärt mig mer burmesiska på en månad än jag gjort på resten av tiden och har de senaste dagarna faktiskt chockerat ett antal personer, om än på en väldigt grundläggande nivå.  Ändå overkligt. Trodde att detta språk var en omöjlighet. Men det skulle nog gå att plocka upp. Om man bara utsätter sig för det.

Lin-Lin, vilken kvinna. Williams fru är fantastisk. Mår så bra i hennes sällskap. Är så glad att jag fått börja lära känna henne och här om veckan tog hon min mobil och började titta på bilder. En löjlig grej kan tyckas. För mig var det stort.  Ett livstecken på en vänskapsrelation. Ett steg bort från den gäst jag fortfarande är i deras hus. Så pass att jag till och med kunde ta att jag fortfarande får äta lunch själv, vid ett bord, före alla andra, med bestick. Även om Lin- Lin ibland sällskapar mig om hon är hungrig.  För det är kulturen här. Jag är vit. Jag representerar rikedom, välfärd, utbildning, möjligheter och kunskap. Någonting oåtkomligt för många människor här. Någonting jag inte har gjort något för att förtjäna. Någonting som bara är. Och hur mycket jag än solar, kommer jag aldrig bli helt brun. 

jag hoppas go vänner att ni inte blev ledsna över att jag lånade lite bilder. men hade inget passande och det är ju roligt med lite fina minnen.