who let the dogs out, who!?

finner inga ord för dessa söta pojkar. 

Som svensk stod man längs kanten och allt man kunde göra var alla hålla för ögonen. Kålhuvuden flög åt alla håll och kanter. Människor brottades omkull stup i kvarten och allt av taktik hade vid startsignalen omedelbart lämnats kvar på avbytarbänken. Men åtminstone hände det något. 

Att spela Capture the Flag eller Flaggan som det heter hemma brukar ofta medför någon slags passivitet. Alla väntar ut rätt ögonblick. Som aldrig infinner sig. Så då är det kanske bättre att göra på burmesiskt vis: bara köra. Även om allt av regler är orrelevant. 

dokumentera ska man göra.
speciellt när något unikt händer. 

Vi är så vana att leka, tävla, ta emot instruktioner och vara lösningsorienterade.  Det är de inte här. Allt som tar en bråkdel att förklara hemma måste beskrivas ett antal gånger här och gärna med levande exempel. Även fast vi har tolk. Mycket kanske för att vår tolk inte heller har den bakgrunden så det måste processeras hos honom också innan han kan vidarebefordra det riktigt. Och så måste det prövas. Men det gör det också väldigt kravlöst. Man behöver inte lägga timmar på planering med tappra försök av att vara innovativ utan man kan som före detta ungdomsledare och lägerdeltagare bara plocka från lagret. Så länge det är långt ifrån avancerat. Vilket är värt mycket när det kommer till att man är ansvarig för gemensam lekdag. 

ägghunt. 

bitar av den samlade skaran tappra lekmän.

Hade egentligen ingen aning om vad som skulle hända. Lekdag. Runt hundra ungdomar. Lördag. 10.00. Ni styr. Det var vad vi hade att gå på. Blev inte riktigt så. Sanningen var: lördag, församlingsdag i alla åldrar med nyinbjudna, undervisning och lite lekar, William hade fördelat ansvaret på andra inklusive oss, 11.30. Vi var dock lekansvariga efter lunch, som nästan inföll sig direkt. Efter lovsång, delande av ordet och bön. En fantastisk lunch som vi har Thiang och Chitzan att tacka för. Från midnatt till precis innan start stod de i köket hos William och kokade ris, hackade grönsaker och friterade kyckling som de sedan portionerade ut i lunchlådor. Inte undra på att tjejerna var trötta efteråt. Jag bara stod där med hakan i backen. Vilka brudar. 

capture the Kålhuvud. en frövisk tradition. 

 Sedan kastade vi ägg, lekte grupplekar, och skrattade. Gruppfoto och tacksamhet blev avslutningen. Om man inte räknar med bloopersen som bestod av hundratals foton. Seriöst, var enda en som tagit sig ner till parken och deltagit i dagen skulle fota sig i efterhand med oss. Snacka om att leendet var innött, eller vad?

ägghunt seriously.

happy face seriously. 

one big happy family, eller vad?