Bago

Det fina med att besöka en liten stad är att det är lika kort till landsbygden som kärnans storlek. Inte behövde vi trampa många meter på våra cyklar för att komma i skym undan all trafik, dånet och rösterna som aldrig slutar ropa efter en. Bara för att det här är vardagen har varje stund av risfält, fläktande vindar och ihopkrupna burmeser som tar siesta under något av de stora träden inneburit frihet. För som tidigare sagt är landskapet är vackert och tystnaden fridfull. Hälsningarna och leendena är genuina och aldrig vill man mer skymta Yangons myller. Ändå är jag väldigt glad över stadslivet. Det är mer jag. Och det får mig att uppskatta landet och vidderna så mycket mer.

Bago är tillskillnad från andra delar av riket inte omgivet av berg. Det finns inga massiva höjder som delar av vidderna utan punkter som man kan ta sikte på är guldiga spiror. För precis som resten av Burma är buddismen påtaglig genom alla sina tempel. Pagodornas spetsar syns från alla håll och kanter. Och denna lilla stad är mer eller mindre känd för sina dussintal som ramar in innerstaden och dess gränsliggande landsbygd. Så för de turister som lockas hit är en dag i Tuk-tuk med en lista över alla tempel en vardag. Och visst, de är maffiga men ännu mera entrance fee ströks snabbt för oss. Speciellt eftersom utsidan sällan speglar insidan utan yttre skönhet är ett faktum. Så några av de största prickade vi ändå av från våra cyklars synfält. Som en massivt liggande Buddha och ett tempel dit även burmesiska turister vallfärdar på grund av den gigantiska pytonorm som där hålls fången av vad jag skulle gissa är sömnmedel. Annars skulle den nog aldrig ligga så still på ett bord utan inhägnad. Anledningen till denna orms vistelse i ett av templen finner man i historien. Enligt sägnen så sägs det att det var en buddist som återföddes i skepnad av denna pyton. Därför var det också tydligen väldigt berikande att betala en slant för en bön. Kanske anledningen till en gratis pagoda. De verkade redan tjäna en go slant dagligen.

Varje ställe har sin charm och när man inte har mer än två dagars ledigt per vecka blir resandet inte långt. Så vi kommer nog betat av de mesta av Yangons kringliggande pärlor. Och om jag får citera Agnes så fantastiska att bara få uppleva något annat. Komma närmre det riktiga Burma. För det bor 5 miljoner i Yangon men det bor 55 fler miljoner i resten av landet. Så att få se dem arbeta, skratta, deras hus och deras vardag är givande i kontrast till våra stora byggnader och moderna burmeser i korta shorts och trendiga asiatiska frisyrer. Så Bago kanske bara var ännu en stad men även den här turen var värd varenda kyat. Och dagen fick sig verkligen ett oväntat men lyckligt slut.

För Agnes och jag tog farväl av Maria och Emelie som beslöt sig för en tidigare buss tillbaka medan vi trampade på mot Bagos andra ytterkant. Här fanns inga byar i den utsträckning som det hade visat sig åt andra hållet utan det öppnade upp sig nästa direkt efter marknaden. Risfälten med dess arbetare såg så orörda ut i eftermiddagssolen. Och de var överallt. Utan att bli för många. Så vi beskådade dem tills vi nådde vägens vändpunkt. Ännu en pagoda. Men istället för att ta samma väg tillbaka hittades en stig längs floden. Agnes drevs av tanken medan jag var realist. Skulle vi verkligen hinna? Jag har inga glasögon med mig om vi måste sova i Bago. Men för er som känner mig vet ni att jag inte är svårövertalad och tanken på att jag kanske skulle missa något var nog i sig själv. Så även jag tog stigen. Som väl var, var den bra upptrampad men den slingrade sig fram längs flodkanten som brant sluttade nedåt.

 Cyklarna var bökiga men i solnedgången och omgivningen kom till sin fulla rätt här.  Vid stigens slut fick några vänliga bybor lotsa oss över risfälten bland kor, högt gräs och leriga hål . Vi var tillbaka i Bago med vad vi svenskar skulle säga marginal. Enda lilla detaljen är att tid inte är av samma punktlighet här. Busschauffören hade tröttnat och inte väntat ut utsatt tid. Så när vi kom slängdes vi upp på en moppe och någon forma av lönlös jakt tog form. När bensinen började tryta insåg även får chaffis att det var bäst att vända. Så tillsammans stod vi längs en större väg och han försökte vifta in buss efter buss. Men alla var fulla. Kände mig trött och ville verkligen hem så när en pickup erbjuder oss lift på taket var jag snabbt på benen. Killen som hjälpte oss lyckades av någon andlening hindra oss och blev istället effektivare i sin bussjakt. Tog inte många mer minuter innan vi fick sätena längst fram i en buss med öppen dörr.  Det fläktade härligt och allt är bättre än tåg. Resan dit skulle jag beskriva som Harry Potters ”We’re going on a bumby ride.” Och där är sova inte att tänka på. Man studsar hej vilt och dånet utanför är omöjligt att stänga ute. Även med en bra podcast.

även om det ser kosligt ut på denna bild så är det bara lugnet före stormen. 

 en liten Bagosmurf som provar Burmas egna tuggummi. det är vidrigt. man blir röd i munnen och vill spotta.
överallt är det män som spottar rött hej vilt och gatorna är alldeles fläckiga. deras tandkött är inget man vill pussa.  

 den här killen var kul. han stod och sjöng medan han krullade sitt hår konstant. vet inte hur många gånger han nämnde att han var lite bra på engelska med. Emelie höll dock låda för oss alla. 

  Agnes är en snabbis.