breathing burma: Thachte

Som alltid skiljer sig landsbygden mot stan, oavsett om man bor i Sverige, Argentina, Burma eller någon annanstans i världen. Det är och kommer alltid att vara kontraster. En del har svårt för medan andra känner att de lever när de får uppleva skillnaden mot sin egen vardag. Jag är den som får energi av ett ombyte. Så när vi fick en helt ledig dag var jag inte sen att se till att vi kom utanför Yangons murar. Agnes hade fått nys om en liten stad på andra sidan floden som skulle erbjuda ett urval av krukmakerier med sin egen touch.

Färjan som går över floden är av det skick att man känner att här finns det fisk i närheten. Det i kombination med mycket folk, barn som enträget försöker sälja på saker och flörtande pojkar av odefinierbar ålder kan kännas som en inte allt för eftertraktad resa. Men när en äldre dam erbjuder det lilla hon har för att vi ska få prova burmesiska delikatesser och dessutom lånar ut sin egen lilla handduk, då smälter hjärtat till tusen. Och den korta resan till andra sidan får en helt ny anda.

tre hyffsat coola chaffisar.

Där borta, på andra sidan. Där väntar något annat. Vi slår följe med två Schewziskor som blivit vän med en vykortsförsäljare dagen innan. Hon i sin tur tar sin roll som reseledare på största allvar och börjar med att föra oss till hennes lillasysters skola. Vi kommer precis lagom till rusningstrafiken av föräldrar som hänger på gallergrindarna för att lämna mat till deras barn. Överallt är det ljud, cyklar och grönklädda småknoddar. Efter skolan tar hon med oss hem. Byn hon bor i är inte mycket för världen men jag älskar hennes hus. Man kan aldrig på utsidan kunna ana vilken känsla som gömmer sig där inne. Hennes moster bjuder på en enklare lunch och barnen i byn är precis som i resten av världen där kameror inte tillhör vardagsmaten. De poserar och kiknar sedan av skratt när man visar upp vad de åstadkommit. Och alltid är jag lika svag för de här barnen.

Resten av vår turisttur bär av på mopeder där vi trängs tillsammans två och två i spöregn med varsin chaufför som definitivt borde kolla upp om körkort skulle vara något att tänka på. Men vad gör det när vi passerar gröna vidder och små byar där ögonen är klotrunda. Vi tas till krukmakerier, hyddor där väskor tillverkas och ytterligare pagoder. Slutmålet är staden Agnes läst om. Tatche. Här finns det varken elektricitet, menyer eller andra vita människor. Bara ytterligare en stad som för första gången fått kontakt med omvärlden.