breathing burma: alla vagar leder till rom

Börjar få grepp om staden. Har på en dag gått från noll till hundra utan närmre eftertanke och det som verkat som en korridor av gångar utan slut har plötsligt öppnat upp sig till den grad att jag insett att alla vägar faktiskt leder till Rom. Åtminstone så länge man går. Annars är taxi ett alternativ, fast egentligen inte. Här finns nämligen ingen logik kring trafikljusen. Kvällar är dock annorlunda, för Yangon är inte staden som pulserar natten lång. När klockan slår elva ringer mamma i klockan och pojkarna går fogligt hem. Om de ens har tänjt på gränsen så långt. Och det är ingen skröna som man läser i Lonely planet från 2011 utan sanning än idag trots att Burma är ett av de länder som utvecklas i snabbast fart just nu. Men för mig kan det gärna få stanna där för man kan göra annat in på småtimmarna än att hänga i inrökta gränder fyllda med öldrickande karlar och äta nygrillade spett med allt mellan himmel och jord. Som att exempelvis stå på en bro och ha hela staden nedanför sina fötter och låta ljuset från den glimmande pagoden reflekteras i floden. Eller ensam vaka över gatorna med en bok och en mango. Eller sova. Det är bara att välja och vraka. Alternativen slutar aldrig här.

Att få uppleva ett av Burmas hjärtan tillsammans med kvinnor i vår ålder är vad som hänt till mesta dels den senaste tiden. Vi har blivit utsatta för att inte få bära våra påsar själva och de har hamnat i situationer som att umgås i en park vilket var helt nytt. Det var fyra förvånade ögon som skannade av området där vi slagit oss ner och efter en stund erkänner en av dem att detta inte hänt tidigare. Däremot har vi skrattat, lärt oss burmesiska och börjat se in i den varma kulturen vilket innebär artighet, relationsbygge och att allt går väldigt långsamt. Samt att vi har fått bevittna ett scenario som jag skulle beskriva som narkotikabossars affärsuppgörelse. Fast det handlade om vår lägenhet, vår ledare och en svart sopsäck med handpenning.