Milsvid utan ris

Killen som plockat upp mig på gatan hade gjort lite research om Daweis kust. För själva stan i sig självt är liksom många andra ställen i Myanmar bara ännu en sömnig ort. Och kusten ligger omkring 25 min motorcykel bort så det är inte riktigt att man bor på stranden- vilket jag dock bara tror är en tidsfråga. 

Och minst sagt efter idag. Om jag tyckte igår var vackert så kan det bara slänga sig i sjön för idag var slående. 

Han hade i vilket fall hittat några ställen som kanske inte är de enklast att finna i nuläget om man inte kan köra varken moped eller prata burmesiska men han fixa båda och jag fick snålskjutsen in i paradiset. För det vi möttes av idag var fiskebyar där tiden måste stått helt stilla. Atmosfären var genuin och med tanke på hur luften gick ur dem när vi kom gåendens kan de inte ha sett många västerlänningar. 

Vi klättrade vikar bort, fick skjuts av fiskare och knallade längs stränder som var totalt orörda och utan slut. Vattnet var kristallklart och djungeln runt omkring fortfarande levande. Inte kapad som på många andra ställen.

 

Att vi varken hade mat eller vatten bekom oss inte utan vi njöt in i det sista. På vägen hem bestämde vi oss föd att kika in en pagoda på en bergstopp. Var efter ett tag in stormförtjust i åkturen då den på sina ställen sluttade brant uppåt och var väldigt sandig. Och tillslut gick det inte längre. Men fina burmeser plockade upp oss i sin truck och vi hamnade på 600 m höjd framför en ny Golden Rock som höll på att byggas. Jag lyckades gå alldeles intill stenen innan en munk förskräkt ropade på mig att inga kvinnor få gå nära. Men vyn där uppefrån var slående så var värt att busa med munkarna.