Chinstate

An en gang sedan en uppdatering. Men pa resande fot i detta land gar det trogt. Befinner mig for tillfallet i nordvastra delarna av landet- Chinstate. Den del som William och hans familj kommer ifran. Har mott upp Stephen jag reste runt med i Dawei och han drog med sig en kanadensisk tjej och en fransyska. Tillsammans har vi givit oss ut i Myanmars bergigare delar som ocksa rakar vara den del som varit mest fortryckt av staten. Mycket pa grun av deras religion. For om jag tidigare lidit av att Budda och alla hans hus vakar i varje horn maste jag nog nastan saga nu att antalet kyrkor har gar till en ovardrift.

Idag tog vi oss till Haka som ar det storsta stallet i den har regionen efter att spenderat tre vackra dagar i fina Falam. En bergsby med ett fantastiskt hjarta och manga idylliska horn. Pamide mycket om byar nere i sodra europa. Och for att aterkomma till kyrkafragan. I Falam bor omkring 15000 manniskor och det var narmare en 40-tal kyrkor.

Det gar dock allt for trogt att skriva pa denna dator och min tid ar nagot begransad sa jag aterkommer i Yangon. For forsta gangen har jag verkligen fatt ertappa det Myanmar med stora begransnimgar kring internet, el, vatten,  vagar, bankomater och liknande.

Milsvid utan ris

Killen som plockat upp mig på gatan hade gjort lite research om Daweis kust. För själva stan i sig självt är liksom många andra ställen i Myanmar bara ännu en sömnig ort. Och kusten ligger omkring 25 min motorcykel bort så det är inte riktigt att man bor på stranden- vilket jag dock bara tror är en tidsfråga. 

Och minst sagt efter idag. Om jag tyckte igår var vackert så kan det bara slänga sig i sjön för idag var slående. 

Han hade i vilket fall hittat några ställen som kanske inte är de enklast att finna i nuläget om man inte kan köra varken moped eller prata burmesiska men han fixa båda och jag fick snålskjutsen in i paradiset. För det vi möttes av idag var fiskebyar där tiden måste stått helt stilla. Atmosfären var genuin och med tanke på hur luften gick ur dem när vi kom gåendens kan de inte ha sett många västerlänningar. 

Vi klättrade vikar bort, fick skjuts av fiskare och knallade längs stränder som var totalt orörda och utan slut. Vattnet var kristallklart och djungeln runt omkring fortfarande levande. Inte kapad som på många andra ställen.

 

Att vi varken hade mat eller vatten bekom oss inte utan vi njöt in i det sista. På vägen hem bestämde vi oss föd att kika in en pagoda på en bergstopp. Var efter ett tag in stormförtjust i åkturen då den på sina ställen sluttade brant uppåt och var väldigt sandig. Och tillslut gick det inte längre. Men fina burmeser plockade upp oss i sin truck och vi hamnade på 600 m höjd framför en ny Golden Rock som höll på att byggas. Jag lyckades gå alldeles intill stenen innan en munk förskräkt ropade på mig att inga kvinnor få gå nära. Men vyn där uppefrån var slående så var värt att busa med munkarna. 

först ut: Dawei

I rushen inför avresan mötte jag en bekant till mig som oxkså bor i yangon. Han frågade så klart vart jag skulle ta vägen och mitt svar blev Dawei. 

När jag sagt det stirrade han på mig och efter en sekunds betänketid klämmer han ur sig: "men vad ska du göra där? där finns ju inget." 

Fick en lite klump i magen och tanken slog mig. Tänk om det lilla jag hört och det jag förställer mig att kartan visar är en lögn- att där finns inget mer än dyra hotell pch en dröm om ett hamnläge för Bangkok. Och av vad man kan utläsa från Lonley Planet så finns där verkligen inget. Det som står skrivet är inte mer ett fåtal rader och slutsatsen är att du behöver tillstånd till allt. 

Sagt och gjort. Sedan augusti är det dock helt fritt att tillträda området och jag är tacksam att jag varken bangade för min vän eller den reseguide som alla verkar dyrka. För efter en bussresa som startade 14.00 nådde jag Dawei snabbare än tänkt, redan 05.00. Den var inte alls hemsk då jag sov mestadels och om jag jämför bussen jag trodde jag skulle åka med var denna himmelriket. Dock märkte man i sömnen att andra halvan var på vägar utan tillsyn och förståeligt att de är avstängda under regnsäsong. 

Väl här fick jag hjälp av ett gäng burmeser till ett hyfsat boende som dock tog in mig på nolltid och gav mig frukost även denna dag. De fixade sedan en motorcykel och jag gav mig ut. Lite vilsen men glad. Dock tog det inte många minuter innan jag nästan krockar med en brittisk man. Mitt bönesvar. Han visar sig vara en supergo äventyrare som rest myanmar över x antal gånger och även talar lite burmesiska. Han tar mig med ut på beachjakt och jag är glad att han är med för jag är verkligen ingen vad moppeförare och alla vägar är inte helt enkla. 

Men så värt. Vi kör lightversionen idag och han har lovat att ta med mig till lite guldklimpar imorgon. Men jag säger bara en sak- för dem som letar efter milatals med tomma stränder i Thailand. Ni är i fel land. 

För en som inte ha tid

Alltid sista minuten. Vad är grejen? 

Har stressat hela eftermiddagen för att hinna boka flyg, fixa pass kopior och tömma min lägenhet. Kan inte riktigt ta det. Och ingenting har funkat. Så klart. Och alla taxichaufförer i stan ha blivit knäppa. Bara för att du har packning

Grät för övrigt en skvätt när jag sa hejdå till min dörrvakt. Han som aldrig sagt ett ord. Missade O su Ming. Måste gå tillbaka och göra det riktigt. 

Inatt sover jag hos William för att avsluta det hela roligt. Och imorgon åker jag till Dawei. Någonstans söderut som jag inget vet något om. Och ingen annan heller. Eller jo, 22 timmar buss. 

Nu ska jag krama idiel och Emily. Och sen gråta. 

fyra nyanser av brunt

 Jag räknar ner- med hatkärlek. Min sista månad har utan någon som helst tvekan varit i en helt annan dimension. Så extremt bra. Men nu, nu är det dags att lämna. Lämna medan allt fortfarande är på topp. Och ressuget, det kliar minsann i fingrarna. Eller lite överallt. 

Det är av olika anledningar som jag har trivts så bra den här sista tiden. Mycket så klart tack vare de fina besök jag fått. Det har varit väldigt roligt att få visa en liten del av världen där hemma min värld här samtidigt som det är lite märkligt att träffa människor från ens vardag på andra sidan jorden och så är allt så vanligt. Och så klart, är det alltid gott att smaka någonting svenskt.

Men jag skulle nog ändå säga att den stora förändringen ligger i systembytet i lektionsväg vi gjorde när den nya terminen drog igång. Istället för att flickorna vi undervisat skulle sätta sig på en buss och ta sig den dryga timman in till centrum dagligen bytte vi. Jag tog på mig den rollen och har nu blivit näst intill expert på Yangons kollektivtrafik. Även om ingen burmes tror det. Även om de dagligen oroar sig för att jag inte vet vart jag ska. Även om de inte tror jag har koll på hur mycket en biljett kostar.

Men det har varit så givande att spendera mer tid med tjejerna, William, hans fru Lin-Lin och allt som pågar ute i North Dagon. Mer nära integration med lokalbefolkningen. Har lärt mig mer burmesiska på en månad än jag gjort på resten av tiden och har de senaste dagarna faktiskt chockerat ett antal personer, om än på en väldigt grundläggande nivå.  Ändå overkligt. Trodde att detta språk var en omöjlighet. Men det skulle nog gå att plocka upp. Om man bara utsätter sig för det.

Lin-Lin, vilken kvinna. Williams fru är fantastisk. Mår så bra i hennes sällskap. Är så glad att jag fått börja lära känna henne och här om veckan tog hon min mobil och började titta på bilder. En löjlig grej kan tyckas. För mig var det stort.  Ett livstecken på en vänskapsrelation. Ett steg bort från den gäst jag fortfarande är i deras hus. Så pass att jag till och med kunde ta att jag fortfarande får äta lunch själv, vid ett bord, före alla andra, med bestick. Även om Lin- Lin ibland sällskapar mig om hon är hungrig.  För det är kulturen här. Jag är vit. Jag representerar rikedom, välfärd, utbildning, möjligheter och kunskap. Någonting oåtkomligt för många människor här. Någonting jag inte har gjort något för att förtjäna. Någonting som bara är. Och hur mycket jag än solar, kommer jag aldrig bli helt brun. 

jag hoppas go vänner att ni inte blev ledsna över att jag lånade lite bilder. men hade inget passande och det är ju roligt med lite fina minnen.

på resande fot i vänners lag mår man bra

Jag som egentligen aldrig trodde att jag skulle få fler besök än möjligen mina föräldrar har nu inom citationstecken bombarderats- i positiv mening. Är oerhört glad och tacksam över de vänner som har tagit sig till andra sidan jorden för att spendera några dagar med mig och upptäcka lite av mitt liv och vad detta fina land har att erbjuda. 

Först ut var som ni redan anat, min kusin. Han kom och umgicks med mig omkring en vecka. Sedan slängde jag ut honom på en liten tripp och när han återvände till Yangon fick han möta mina fina vänner Tobias och Oliva som även de är ute på en lite längre resa. Så tillsammans med Johan mötte vi upp dem på flyget och hade sedan en dag när de alla var med mig ut till William. Där blev det rabalder bland tjejerna med allt detta extra besök och när Tobias drog igång ”Do you know the Muffinman?” så flippade det mesta. Är så imponerad över att se dessa flickor hoppa runt och skrika för det är generellt sätt inte den burmesiska livsstilen. Utöver det födde Lin-Lin oss väl och spökade ut Oliva i hennes traditionella dress. Att det var nationell lovdag passade utmärkt då de även fick chans att träffa på alla barnen i Williams hus som även de kiknade av skratt hela dagen.

en miljon kort skulle tas- då är det som vanligt. 

Dagen efter tog vi tåget till Golden Rock. Att åka tåg här är bara det en upplevelse om man kommer direkt från vår värld. Ingenting är som hemma riktigt och man får utstå både hopp, skutt, alla möjliga lukter och en hel del blickar. Och framför allt en massa dötid. Men vi anlände med bara lite försening till byn vid bergets kant och efter ännu en ”lunchbuffé” (TIPS- vill man bli mätt ska men gå till lokala ställen!) så började vi leta efter det vattenfall jag på något vis kläckt ur mig existera. Vad jag egentligen menade var en flod som nu 6 månader efter regnsäsongens avbrott var mer eller mindre uttorkad. Men tack vare en fin man på en enorm truck fick vi lifta upp för berget en bit och han blev vår undercoveragent. För tillslut stanna han och pekar ner mot ett hål i buskaget. Och där, i slutet på den stig som går genom djungeln finner vi en fantastisk lagun i floden. Och det är helt tomt. Inte en kotte. Vattnet är så klart och till och med djupt nog för att kunna hopp från de släta klipporna. Så efter att vi gjort vandringen upp för berget dagen där på stannar vi till vid denna glänta igen och spenderar eftermiddagen på stekheta klippor med glasklart vatten. Att Johan smugit med en påse Ahlgrens bilar blev omedelbart en stämningshöjare. 

stekiga folks. 

Dagen därpå blir hemfärden varken buss eller tåg. Vi blir upplockade att ett gäng sköningar som kör pick-up landet runt. Resan tar sin lilla tid men de fina människorna ombord förser oss med både det ena och det andra. Och till råga på att får mina vänner chans att se en drös med pagodor på köpet då det ska bes lite var stans. Människorna blev verkligen som en liten familj efter ett par timmar hopknödda tillsammans och när vi äntligen når Yangon vill de inte ha ett öre för besväret. Det är ändå Myanmar i ett nötskal- än så länge.

väl tillbaka i Yangon var jag tvungen att presentera mina vänner för min fina NUDELTANT<3

kusin i krokarna

Allting har verkligen tagit en ny vändning. Sedan mamma och pappa åkte hem har livet tagit fart på allvar. En ny termin har verkligen spurtat lös och tid är det minsta jag har just nu. Jobbar fulla dagar ute i förorten- det nya- och det är verkligen roligt. Bussresorna känns inte alls så betungande som de tidigare har varit och det vägs ändå helt klart upp av att relationerna har förbättrats avsevärt. Har börjat känna att jag trivs där ut och Williams fru Lin-Lin är fantastisk. Har lärt mig mer burmesiska på två veckor än jag gjort på hela tiden tidigare och börjar sakta men säkert faktiskt ta mig fram lite på det språket. Inte så att jag kan ha en konversation direkt men mer än bara fråga om priset eller hur någon mår. Det får mig att inse. Hade vårt program varit annorlunda upplagt hade jag kanske pratat en del burmesiska vid det här lagt men alla visste ju att det var ett testår. Och jag är ändå glad över att ha kvar livet i Yangon också. Jag gillar staden, lägenheten och mina andra vänner där vilket jag bara inser att jag snart kommer förlora. För att gå in i någonting nytt. Någonting exalterande. Och lite främmande.



För övrigt tittade min kusin förbi i torsdagseftermiddag, och han hängde kvar ett tag. Vi gjorde Yangon en del och även en dagsutflykt till Twante. Den lilla stad jag besökte alldeles i början för er som minns min blogg väl. Då korsar man Yangon river och sen åker man moped över landsbygden ut och in ett tag. Och på vägen dit stannade vi vid en pagoda fylld av ormar. Och det var med lite bävan man strosade runt i den. Inte jättegärna var man sugen på att en orm skulle trilla ner i skallen på en.