Samma dag som jag läste artikeln
på kvällen hade jag precis sätt samma sak hända under en av mina märkligare
dagar här i landet. En dag som kom att spenderas mestadels i bil då vi gjorde
en dagsutflykt till en inte riktigt grannliggande by. De tre timmarna vi blivit
lovade att resan skulle ta visade sig i slutändan vara omkring sex enkel väg.
Allt tack vare en mer underlig äldre man som helg ut och helg in genomgår samma
procedur fast till fots och med buss. Vi hade ändå bil. Det visar kanske att
han brinner för att vara med på Williams helgbibelskola. Så, vi åkte väldigt
mycket bil och hängde väldigt lite i hans by.
Det var kanske en av de tråkigare
punkterna med den här dagen för byn var fängslande med sin fridfullhet och det
genuina. Att den låg bortom allt av civilisation och nätverk fångades i den
enda radio som säkerligen med jämna mellanrum samla hela byns nätverk. Vi fick
tyvärr aldrig chans att se alla byborna och de fick inte träffa oss. Tror båda
parter var lika besvikna. Den gamla mannen hade förutom lovat att vi skulle
anlända i morgonkvisten också förberett dem genom att visa bilder på oss. De få
som var kvar och inte återgått till sina sysslor på risfälten när vi anlände i
eftermiddagstid kunde snabbt konstatera att vi såg likadana ut på bild som i
verkligheten. Positivt eller negativt, jag vet inte.
Men vi fick en fantastisk timma
med Mohinga (traditionell nudelsoppa med lite av varje), för det är ”rent”,
rundvandring bland några hus och en snabbare gudstjänst. Wille måste känt sig
stressad och trött för han pratade inte alls så länge som han brukar. Inte så
konstigt då, han hade aldrig tidigare kört utanför Yangon.
Så på vägen tillbaka i en
vägkorsning under en stund av chipsätande ser vi honom. Mannen som är död.
Pausar mitt ätande och kan inte sluta titta bakåt. Vi är alla paffa över att
ingen reaktion kommer från William och när det slutligen kläms ur får vi till
svar att här gör man inget. Sista person som tar sig an döda eller skadade är
skyldiga tills den rättmätige kliver fram. Vilket så klart aldrig händer.
Därför får de ligga, oavsett om de lever eller inte. Till nästa morgon. Och här
finns inga tankar kring värdighet eller inte utan bara ”rädda ditt eget skinn.”
Och så fortsatte alla äta chips. Precis lika märkligt som att vi på vägen ditåt
lyckas få en skymt av Aung San Suu Kyie när hon är i färd att lämna en litet by
hon precis talat i. Så söndag den 15 december2013 äter jag chips framför en död
man och möter i grannbilen 1992 års vinnare av Nobels Fredspris.