”Död låg sex timmar vid vägen”

En av DN:s rubriker får sätta ribban för detta inlägg. Mannen som hittats död vid en vägkant efter att ha blivit påkörd ansågs inte ha blivit behandlat värdigt då ingen omhändertagit honom för hela sex timmar. Och jag kan hålla med. Det är inte den bild av Sverige som jag och jag tror många med mig har för det var nog snarare ett undantag. Tyvärr är det Myanmars vardag.

Samma dag som jag läste artikeln på kvällen hade jag precis sätt samma sak hända under en av mina märkligare dagar här i landet. En dag som kom att spenderas mestadels i bil då vi gjorde en dagsutflykt till en inte riktigt grannliggande by. De tre timmarna vi blivit lovade att resan skulle ta visade sig i slutändan vara omkring sex enkel väg. Allt tack vare en mer underlig äldre man som helg ut och helg in genomgår samma procedur fast till fots och med buss. Vi hade ändå bil. Det visar kanske att han brinner för att vara med på Williams helgbibelskola. Så, vi åkte väldigt mycket bil och hängde väldigt lite i hans by.

Det var kanske en av de tråkigare punkterna med den här dagen för byn var fängslande med sin fridfullhet och det genuina. Att den låg bortom allt av civilisation och nätverk fångades i den enda radio som säkerligen med jämna mellanrum samla hela byns nätverk. Vi fick tyvärr aldrig chans att se alla byborna och de fick inte träffa oss. Tror båda parter var lika besvikna. Den gamla mannen hade förutom lovat att vi skulle anlända i morgonkvisten också förberett dem genom att visa bilder på oss. De få som var kvar och inte återgått till sina sysslor på risfälten när vi anlände i eftermiddagstid kunde snabbt konstatera att vi såg likadana ut på bild som i verkligheten. Positivt eller negativt, jag vet inte.

Men vi fick en fantastisk timma med Mohinga (traditionell nudelsoppa med lite av varje), för det är ”rent”, rundvandring bland några hus och en snabbare gudstjänst. Wille måste känt sig stressad och trött för han pratade inte alls så länge som han brukar. Inte så konstigt då, han hade aldrig tidigare kört utanför Yangon.   

Så på vägen tillbaka i en vägkorsning under en stund av chipsätande ser vi honom. Mannen som är död. Pausar mitt ätande och kan inte sluta titta bakåt. Vi är alla paffa över att ingen reaktion kommer från William och när det slutligen kläms ur får vi till svar att här gör man inget. Sista person som tar sig an döda eller skadade är skyldiga tills den rättmätige kliver fram. Vilket så klart aldrig händer. Därför får de ligga, oavsett om de lever eller inte. Till nästa morgon. Och här finns inga tankar kring värdighet eller inte utan bara ”rädda ditt eget skinn.” Och så fortsatte alla äta chips. Precis lika märkligt som att vi på vägen ditåt lyckas få en skymt av Aung San Suu Kyie när hon är i färd att lämna en litet by hon precis talat i. Så söndag den 15 december2013 äter jag chips framför en död man och möter i grannbilen 1992 års vinnare av Nobels Fredspris.

  

från Yangon

my my my street. här hittar du allt som har med datorer att göra. fast inte billigare än Sverige tyvärr.  

finns lite tanke bakom en del byggnader. 

 Ursäkta för alla negativa vibbar som verkar cirkulera på den här bloggen just nu. Det är bara så hjärtskärande för mig att vara här när man ser allting som händer där hemma i mitt älskade fosterland. Skulle nog säga att det inte bara är en fördel att kunna vara så försedd med information. Som att vi precis har tittat ikapp alla avsnitt av julkalendern samt luciafirandet på SVT. Åh, vad jag önskar att någon skulle stå med ljus i håret sjungandes på Stilla Natt och räcka mig en korg med lussebullar. Gula, saftiga och nybakta. Sådär oemotståndliga som bara hembakta kan vara. Men icke. Får nöja mig med papaja och kaffe. Hade jag säkert drömt om en annan gång om jag var hemma. 

 Om det är någonting som är roligt här i Yangon så är det förhållandet till trafiken. Man blir minst sagt egoistisk av att inte köra bil och förväntar sig verkligen att alla ska stanna för en när man korsar gator eller rör sig ute. För man bara går. Och man går huller om buller. Det finns inga mer regler än att bil, buss, lastbil eller vad det nu kan vara ska stanna. Annars blir du påkörd. Så är måttligt glad att jag inte är chaufför här. Förstår inte hur de orkar. 

Det här huset är den gamla järnvägsstationen. För mig och många andra är det en vacker och anrik byggnad men så klart kan alla inte tycka lika. Det finns tyvärr en mosträvig grupp i det här landet med presidenten i ledningen som kämpar för att riva byggnader som denna. Skulle säga att Yangon förlorar sin charm om detta händer. 

Detta är ett evangelium gott folk. Ett glädjens budskap. Och det tror jag många här är medvetna om för det är inte alls så självklart om jag och många andra tror. För den 1 april 2013, i år alltså, släppte regimen på tryck- och pressfriheten. Nu får man äntligen skriva vad man vill och det, det syns överallt. Älskar speciellt alla äldre män som man dagligen ser överallt med en tidning i handen. Det är fint och det är frihet.  

och det var den hösten

Imorgon är det Lucia. Ännu en vecka har gått och ännu en vecka närmre julafton. Minns när man gick i skolan och inget hellre ville än att det skulle bli jullov. På onsdag har jag lov. Och jag har inte ens hunnit fatta att det är december. Det är så konstigt för jag har verkligen levt en lugn höst. Och då är det så märkligt att mitt i allt det lugna har en termin bara sprungit förbi snabbare än någonsin. När lät jag det hända? Hur har jag bara låtit tiden gå? Eller har jag verkligen gjort det?
(En gång sa jag i alla fall det högt. Tips, gör aldrig det. Låter otroligt deprimerande. Men blev kanske också ett wake-up-call för nästa dag gjorde jag någonting jag aldrig trodde jag skulle göra. Vad det var är hemligt för det blev inte vad jag tänkt.)

Tankar som det ger mig dock en aning prestationsångest. Även om jag tror att tankarna egentligen inte är befintliga i mig utan mer kommer från att jag verkar tassa runt på ett minfält uppbyggt av västerlänningar som inte gör annat än att prestera.  För man skulle säga att denna stad består av två grupper som valt att vara i kontrast med varandra. Där ena parten jobbar häcken av sig, men den andra vilar tills kroppen domnar bort. Eller så är det Pochahontas som förblir tidlös.

Tyckte engelska undervisningen var väldigt rolig i början, och jag sa inte säga att inte finns guldstunder för det gör det. Men det var skillnad när jag kände att kollen är hos mig och ingen annanstans. När lektionerna hade ett sammanhängande mönster och gruppen av elever var konstant. Nu har det ändrats. Slutet på hösten har varit helt annorlunda. Jag har tappat inspiration i takt med att mina klasser har förändrats. Man kan aldrig längre veta vem och när någon tänker dyka upp. Det är otroligt frustrerande och också en anledning till att bojkotta den noggranna planering jag tidigare la energi på, och mer bara räkna ner. Fast omedvetet. För det verkar inte beröra ledningen att det bara är tre lektioner kvar. Jag får fortfarande in nya elever på minst sagt varierad nivå.

Förutom tankar tänkte jag dela denna veckas schema hitintills:

Måndag: Undervisade på förmiddagen. Skulle gjort något vettigt som att ha förberett tidigare än timmen innan start men kan inte förnimma mig om att något sådant hände. Kvällen spenderades på 50st. Västerländsk pub där jag förra veckan inte bidrog mer än till sammanhållningen i det lag som vann pubquizet som körs månadsvis. Den dag det är en kategori om Svenska Kötbullar, den dagen kommer jag göra rätt för mig. Dock räckte min sammanhållande anda till att få dela 80$-priset i form av mat och dryck. Mycket gott. Speciellt glassen. 

Tisdag: Dagen till ära fick eleverna göra ett test i läsförståelseövning. Gick sådär men texten som handlade om Yangon var uppslukande enligt mina pojkar. Och ja, för tillfället undervisar jag bara killar. Ser dagligen till att se skabbig ut. Under eftermiddagen klämde Maria och jag in oss på Traders och streamade julkalendern. Blev maraton ut av det. Kvällen avslutades med mitt beachcreaw på Onyx. Enda stället i stan som är värt om man vill ha en saftig stek. Till det åt jag dijonsenapssås. Ännu en gormékväll. Blivit mycket sådant på sistone. Det är så man hunnit börja sakna sin nudeltant på gatan. 

balllonfestivaaaaal

Onsdag: Sista lektionen för veckan var mest olika lekar. En ny elev som knappt pratar engelska. Svårt att förhålla sig till övriga gruppen som har en hyfsat bra nivå. Och som förutom det börjar bli bra på världens länder och huvudstäder. För de verkar nog ändå inse att det finns någonting utanför Myanmar. Skypade med vänner och familj. Fick kritik för det. Borde arbeta mer. Prestationsångest igen. Försvarstal som sprack. Dock glömdes det efter en riktigt fin pizzakväll med Wille, Lin-Lin, John och tjejerna. (Willes familj alltså.) Första gången de åt pizza. Fick godkänt även om Wille ansåg att det mer är ett snack än en måltid. Verkade redan längta hem efter en riktig tallrik ris. Avlutade med glass och ett sista häng med Caitlin som fått för sig att spendera tre veckor i Thailand med hennes så kallade pojkvän framför att fira nyår med mig i Yangon. Suck, tjejer alltså.

Torsdag: Sovmorgon. Ledig dag. Läste. För första gången på en evigt och det var kul. Hade även en fin andaktsmorgon med Maria innan vi vandrade till turistfällan nummer ett här, Aung San Market. Jag införskaffade en ny plånbok efter min förlust för allt för många veckor sedan. Blev lite kaffe,  insåg varför jag börjat tycka om Traders då mitt försök till att göra viktiga saker begravdes med internetuppkopplingen på Barboons. Sedan tog vi farväl av Tu Langte. Hon ska hem till Chin i helgen så vi hade henne och flickorna över på pasta fylld med färsk basiliska. Och ack så skeptiska de var. Men de tog om i slutändan. Och till med två gånger.  Förutom det var dem sedan helt sålda på chokladbollarna utan pärlsocker jag slängt ihop minuterna innan middagen. Fin kväll men sorgligt utan dem. So sad

ser ni hur många mackaroner de tar?
minst sagt skeptiska i början. så roligt när man tänker på hur mycket mat de slevar upp till oss för jämnan. 

.

Nwge Saung Beach

En helg vid kusten är vad alla behöver ibland.  Ett frihetsinslag i den annars ganska trånga buren av trafik, avgaser, människor, ljud, kaos och allt annat Yangon erbjuder. Dock är det inte så lätt att bryta sig ut som man tror. Vid första anblick på kartan av den här stadens läge faller nog många för idén om att kusten bara är någon timma bort och utbudet rikligt. Men det är inte riktigt sant, för fast Burma är omgivet av vatten från flera håll och kanter är utbuden torftiga. För att bada rent och kunna njuta måste du ta dig 25 mil vilket oavsett om du hyr en van eller åker kollektivt innebär en resa på omkring 6 timmar.  Tack vare att det än så länge inte etablerats några natt- eller kvällsbussar på den här sträckan försvårar det möjligheterna än mer för ett oberoende. 

Så vi var åtta som åkte denna helg. Ett minst sagt lika spontant beslut och som den egendomlig grupp vi var. Att lägerkänslan snabbt kom att lägga sig som ett töcken medförde någon form av fin kamratskap näst intill direkt. Så direkt att vi redan hunnit med en middag i Yangon och ett inbokat event till helgen då vi tillsammans ska försöka heja fram Myanmar när de spelar sin match mot Thailand i årets upplaga av SEA-games. Och för er som inte vet så är Myanmar i år för första gången arrangörer av detta stordåd, Sydostasiens egna OS.  Och SEA står för South East Asia och inte hav som jag hela hösten har trott vilket varit minst sagt förvirrande när den enda vattensport som kommer genomföras är segling.

Att jag var snäppet yngre än alla andra var en oroande faktor för mig att inte följa med men man ska aldrig oroa sig för vad som komma skall. För jag var en jämlike. Och förresten så är det inte så många i min ålder som tagit sig hit över lag. Det som däremot skar sig var mina engelskkunskaper. Inte första gången det händer och det är lite frustrerande när man känner att man inte riktigt hänger med i konversationerna som pågår i grupp. Det går lite för fort och mitt förråd av mer slanguttryck och kanske inte lika vardagliga ord är rätt så torftigt. Konsekvensen kan lätt bli ett förlorat självförtroende tyvärr. 

Förutom det så var helgen magisk. Ngwe Saung ligger stilla beläget vid det öppna havet omringat av vajande palmer. Stranden är vid alla skeden på dygnet oavsett hur tidvattnet rör sig.  Och förutom det, den är även milslång. Dock är den inte av allra finaste slag och Böda slår kvalitén då den är lite väl packad men i kombination med det glasklara vattnet spelar inte det någon större roll. Att man dessutom upplever stället helt isolerat från omvärlden och det går i motsats med Thailands brända stränder blir för mig någonting som attraherar.  För turisterna är få så det mänskliga möten man gör under helgen blir i form av att på avstånd kunna studera en ensam vandrare, en mindre grupp av burmesiska barn och sitt eget sällskap förstås. 

Så helgen var minst sagt rogivande med en touch av läger över det hela. Det galnaste som hände var att jag fick möjlighet att trava längs stranden på en brun ponny, äta det godaste av fisk och skaldjur jag någonsin upplevt och bad i terpentin. Det sistnämnda var faktiskt lite galet på riktigt i den bemärkelsen som man ofta förknippar med det ordet. 

första advent

happy sweet december. 

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Fast det är ju inte sant, det vet ju alla. Åtminstone är det ingenting som man överlag orkar uthärda och vänta in. Inte ens i juletider eller kring födelsedagar. Har av någon anledning fått för mig att saker som det är en årlig grej men där har jag minsann fått allt om bakfoten för Burma har visat mig en annan sida av det myntet.

happy 4-monthdays John. 

Igår, och inte ens igår fick jag idag veta, utan det ska egentligen vara idag firade vi Williams son. En liten kille vid namn John som är högt aktad och älskad av människor runt omkring, inte minst av hans farföräldrar. Men det är väl deras skyldighet och plikt att dyrka sitt förstfödda barnbarn. Dock tror jag från mitt perspektiv och som den goda livscoach jag är att ett syskon skulle i framtiden vara på sin plats för han behöver inte riktigt konkurrera med alla Willes fosterbarn om att bli Josef, drömmarnas konung. (Om Alex, Julia eller Jonathan läser det här så var den frasen tillägnad er dagen till ära.)

Saken var bara den för att bevisa vilken förkärlek de har- han fyllde aldrig år igår utan de firade hans fyramånadersdag med att slakta gödgrisen. Fast den riktiga dagen var idag. Och utöver det sjöng hans föräldrar ett solo, trots att enligt William har hans far aldrig sjungit någonting. Inte ens på hans bröllopsdag. Där sätter vi ribban.

risgrynsgröten eller något. 

Att julafton kommer firas allt för många gånger i år verkar inte bekomma dem något mer. Hela december är en högtid att kallas julafton och det håller man på enda ut i fingerspetsarna. Och för att värma upp det har man skippat advent och gör något som jag skulle säga är mer likt vår nyårsafton men kallas Happy Sweet December. Skrattade lite inombords när vi stod där och höll varandra i hand för att räkna in minuterna till tolvslaget för att i det rätt ögonblicket kunna utbrista att nu är julens månad här, fast utan fyrverkerier. Festen blev istället att det var övernattningskalas i Willes lya där vi var olagliga gäster. Överhuvuden i det här landet har dock lite svårt för att västerlänningar ska sova i förorten. Gillar nog inte tanken på att vi då får ligga både på golv och andas mygg.  Men vi var diskreta och fick uppleva i kväll i sann burmesisk anda med någon form av kycklingsrisgrynsgröt, stilla natt i olika språk, lekar, fotbollstittande och alla tillsammans på mattor på golvet. Så Happy Sweet December på er. 

koseligt att sova på golvet. 

Övrig statusuppdatering: Idag är det första advent, Jag längtar hem mer än någonsin. Jag längtar efter tända ljus, efter lussebullar, varm choklad, julkalender, vänner, familj och allt som hör svenska advent till. 

weekend med wille

Jag är tacksam. Jag är så tacksam och kan inte begripa varför Sverige inte imiterat USA på den fronten att ta sig an traditionen att fira Thanksgiving, även om min erfarenhet från årets firande med riktiga amerikaner mest gick ut på att äta gott. Men det ligger någonting vackert i att man från början avsatt en dag till att vara tacksam över det man har och har fått. För livet är en gåva. Och det finns alltid någonting som gör det värt att öppna det paketet. 

kanske klurigt att se vad det föreställer men det ska vara jag och flickan i högra hörnet som jag kramar på bilden med alla
barnen där vi leker lekar. hon var så fin och jag fick ett halsband som jag varmt bär nu. 

Pyin O Lwin m. Big Ben i blommor och en mysig stuga
som valt att satsa på jorgubbsodling. Tyvärr fanns det
inga mogna som jag kunde sno åt mig och mumsa på. 

Som min senaste händelse: en lång weekend i Pyin O Lwin. Den lilla staden som är känd för alla sina blommor, vackra byggnader och jordgubbsylten som produceras ut till resten av landet här. För nog är det allt ett hill station. Och britterna har verkligen satt sitt avtramp sedan de ”fann” detta paradis 1896 där de bestämde sig att slå sig till ro för att kunna fly Mandalays hetta. Och även om det inte längre fått behålla deras fantasirika namn, Maytown (undra vilken månad denna stad sattes på kartan?), så är prägeln djupare än så. Det gamla London andas över bygden, Big Ben står fortfarande upp och än är häst och droska ett kommunalt färdmedel för både turister och lokalbefolkning. Att ponnyerna säkert också ser ut som de gjorde på 1800-talets England är dock ingenting en hästälskare vill uppleva. Så när William envisades med att vi skulle uppleva staden från den synvinkel var magknip ett faktum. 

Wille var som alla andra burmeser något benägen att få nya profilbilder. Så nu har jag ett lager att printa ut. 

För denna helgresa gjorde vi inte på eget bevåg utan William tog på sig rollen som reseledare. Och att de ord han för några veckor slängt ur sig om att vi skulle få möjlighet att besöka hans kusins barnhem blev något som infriades är en bedrift i burmesiska mått då man gärna hellre lovar än att berätta hur verkligen är. Så när vi får besked kvällen innan vi verkligen kommer lämna Yangon natten efter och att biljetterna redan är införskaffade är vi alla exalterade. Och aningen nervösa. För hur ska det bli att resa med William? 

såg en cool fågel. hehe

Bussen norrut till Burmas centralare del av landet ska ta tolv timmar. Har hört de mest förskräckliga historier om nattbussarna där det ska innehålla allt från högljudda musikvideor till temperaturer som gör dig sjuk på sekunden men det är ingenting jag har i minnet när vi tar taxin ut till station som ligger omkring tre kvart bort från Yangons kärna. En resa som om du gör den själv ofta kostar lika mycket som en bussbiljett genom hela landet. Denna torsdag är det dessutom värre än vanligt för vi har blivit beordrade att lämna lägenheten extremt tidigt. Agnes och jag muttrar men följer Williams regler. Och tur är det för av någon anledning finns det inte en chaufför som vill ta oss dit. Kan i efterhand förstå varför då det tog nästan omkring timman längre än normalt. Men vi hinner och bussresan är inte alls så hemsk som vi fått det berättat. Det är bekvämt, man får både tandborste, vatten och tandkräm i priset och att Wille försöker göda oss i pausen kan man ju bara se som en bonus. När det dock inte når någon större framgång kan vi senare hitta chipspåsar på våra säten. 

Vi kommer fram i morgondiset till någonting vi ska ha hört är kyligt. Men allting är relativt och som de hårdhudade före detta vikingar vi är så kan deras definition av kallt bara vara ett skämt. Kanske var vi dock lite väl kaxiga eller så har vi acklimatiserat oss till Yangons tryckande värme. För att kliva av bussen och åka moped i en temperatur omkring knappa 20 grader gör att vi alla fryser som toka när vi når hotellet vi fått tilldelat. Att Agnes inte finner någon uppvärmningsanordning i rummet är inget konstigt men en besvikelse. Så alla kläder på och vi letar fram extra filtar för att kunna slumra några timmar innan det är dags att möta dagen på riktigt.  

spenderade en förmiddag i Pyin O Lwin stolthet:
en park som anlades av britterna för ca 80 år sedan. påminner om London. 

 Tack vare William ger han oss chansen att bli 15 år igen. Och det är med bubblande mage vi får sitta bakom burmeser och utan hjälm låta håret fladdra i fartvinden när de gasar upp mopederna. För tillskillnad från Yangon där alla tvåhjulade fordon förutom cykel är bannlysta så är taxi och bilar inte alls lika självklara här.

 

Men vi får inte bara chansen att bli unga på nytt, vi får också möjligheten att spendera tid på barnhemmet han pratat om och det bara älska jag. Vi hade en otroligt rolig dag där vi spela allt från fotbollsbrännboll till att lovsjunga fartfyllt tillsammans. Barnen som är mer ungdomar än barn får verkligen växa upp på ett bra ställe i trygghet. Paret som tar hand om dem är otroligt Jesuscentrerade och brinner verkligen för dessa ungdomar. Och för att detta alltid ska få kunna vara deras hem. Så att vi förberett presenter som ballonger och bollar kunde kännas lite tafatt i förhållande till deras ålder men det verkade ändå gå hem. Och förresten så verkade inte presenter vara någonting som gick nöd på dem för likt resten av detta ställe var levnadsstandarden någonting helt annat än vi sätt tidigare. Stora graciösa hus som till som inte slutade chockera oss under hela helgen. 

Förutom tid med dessa underbara människor gavs tillfälle till en del sightsigng. Både med och utan William. Han ordnade en tur till det stora vattenfallet med en enorm grotta full av Buddas i närheten och Agnes och jag tog saken i egna händer när vi tog oss till det lilla vattenfallet.  

innan predikan som redan gjorts av för många person är huvud axlar knä och tå bra!

Så för att trotsa försäkringsbolag och glömma sunt förnuft för en stund och bara bli ung och dum igen hyrde vi en moped själva. Ingen av oss har tidigare egentligen kört så mycket så det kändes som en klok start att börja i trafik och en vän där bak. Lagom ansvarigt och det visade sig vara sant. För efter bara någon kilometer låg vi på marken. Framhjulet på moppen hade låst sig och rullade inte längre. Som tur var, var situationen den att vi fortfarande hade blivit omkörda av gamla damer med rullatorer om det hade existerat här. Och ännu mer tur var kanske att burmeser är ett folkslag som borde bli kända för sin hjälpsamma anda. Det tog inte många sekunder innan vi hade en grupp av män med verktyg som såg till att vår moppe sedan rullade utan minsta tveksamheter. Och väl var väl det för vi fanns områdets andra vattenfall. Som var en turistfälla. Smutsigt, litet och fyllt av poserande burmeser. Men bakom fanns en väg som ledde till en av de vackraste kvällspromenader jag haft. Att få beskåda solen gå ner över gröna dalar och i horisonten skymta en flicka promenerandes med sin ko på släp gjorde att jag slog knut på mig själv när jag inte tagit med mig kameran för en gångs skull.

Vi avlutade helgen i Mandalay. William tog oss till U Beins Bridge. Ett av de mest fotade motiven i det här landet och jag kan inte annat än förstå varför. Att det dock är och börjat omformas till en turistattraktion utan dess like river lite av dess karaktär. Men jag var ju också där. Så att någon tidigare lyckats fånga en ensam munk strosandes på den 100 år gamla träbron måste ses som en bedrift om det inte var så att kortet togs för lika många år sedan, och sedan färglagts.

 

ett VM-kval och en jul

Hembiljetterna har börjat bokas och facebook som har blivit min största nyhetskälla flödar över av västerländska burmeser om med utropstecken meddelar vilken dag de får glädjen att anlända på eder hemort. Med allt vad det innebär i juletider. Och får man frågan, vilket titt som tätt dyker upp är det en självömkande blick i gensvar när jag berättar att jag blir kvar. Inte mig emot, är här så kort att alternativet inte finns även om jag på köpet kommer missa både Zlatans avgörande och allt en decemberfantast kan önska sig.

För det närmsta jag verka komma en julgran är genom den pågående festival som sprakar här, julstudentfestivalen. Det är inte det riktiga namnet för jag vet inte vad den heter men det är min egen tolkning utifrån hur den tar sig i uttryck. För vart man än rör sig i staden flyger flak fram som dunkar hejdlös musik ur skräniga och sprängda högtalare. Det första som skiljer detta från att bli en enda stor studentfest är att flaken inte omges av nykläckta kycklingar i vita klänningar som anser sig själva fullt redo att äntra vuxenvärlden utan spottande män med rött tandkött som i teorin antingen borde leva med dövhet, eller åtminstone tinnitus vid det här laget. För de åker betydligt många fler varv än vad vi gör hemma. Men har aldrig pratat med någon så det är inte bekräftat. Det andra skiljetecknet är syftet som också tar sig i uttryck materiellt. För på dessa flak finns min kära julgran, i metall, klädd i pengar med otroligt mycket amerikanskt glitter och utan ljus men ändå vacker. 

Hela festen verkar vara ett enda stort insamlingstillfälle för de buddistiska templen och kloster som finns landet över. Och burmeserna gör det bra. De är i många fall mycket mer generösa än oss- vi som har. Man kan ofta se dem slänga iväg en slant till någon mer sämre förutsättningar eller som Agnes när hon fyllde år. Av William fick hon en ny touchtelefon, av oss fick hon, te, papaya, tårta och djungelvrål. Det säger nog även om William bara är burmes och inte buddist vilket innebär att han inte ger till den religionen. Men folket här gör. Munkar i alla storlekar patrullerar gatorna fram och man kan se hur slant efter slant droppar ner i deras lådor. Och de är glada. Alla är glada. 

Att detta verkar vara vad jag kommer uppleva av jul för i år gör inte att jag inte längtar än mer efter att det ska ta slut. För förutom flaken som dånar av musik envisas en man med sin entoniga stämma att alla dygnets timmar låta sin tondövhet ljuda hela väg upp till sjunde våningen där vi bor.

17 november: och ursäkta bildkvalitén.

 Det var karneval i stan. Tillsammans med Catilyn och Naomi blev jag fem år igen. Köpte Yo-kepsar, åkter parisehjul utan el som snurrades av pojkar som klättrade runt i hjulet, och fort gick det, och dansade med burmeser i Chinatown. Riktigt fint. 

 Gjorde en fantastisk men urjobbig hash. Den gick genom snår, buskar, sumpmarker och vackernatur på 14 km. Hälften fick man gå för att man inte kunde springa, och mina ben var sig inte lika vid mållinjen. Till råga på allt hade jag fyra blodiglar. Usch!

Agnes har fyllt år. Det firades med fulla ståt av våra burmesiska vänner. Och av oss fick hon en popcrontårta på morgonen. Tror den satt fint. 

Vår kära Ie-Ie ska sluta jobba som receptionist i skolan och flytta ut i förorten igen. Vi grät en skvätt och hon bjöd oss på en hejdundrande fin middag nere vid floden.