how to become an engineer

Att någon tror på en kan vara det man behöver för att lyckas. Ibland är det tvärt om. För Maria var det så. Hennes frustration över min skepticism kring att hon skulle lyckas med att baka bröd vann över det faktum att vi inte har någon ugn. Imponerande. Imponerad. Så pass impad är jag att hon faktiskt får ett eget inlägg. 

Hur man kommer på att man kan använda en stekplatta, ett durkslagoch två grytor för att av det konstruera sin egen ugn är för mig både ett frågetecken och en bedrift. Om det har att göra med att jag inte är tillräckligt desperat, så logiskt lagd eller bara har allmänt dåligt tålamod- det tåls att tänka på. Oavsett vilket är hembakt bröd mer än ett guldkorn i vardagen. Tack Maria!

lonely planet rekomenderar

vad ska jag göra!? det finns så många barn jag vill adoptera och blir halvt förälskad i som den här vackra tjejen tillexempel. hon skrattade järnet och bara strålade när jag gjorde en knut på henne så vi såg likadana ut. sedan fixade hon mig i håret. jag fick en knut jag med, men den var ordentlig. inte så ruffsig som den jag gjorde. hehe.  

Thanliyn marknad. 

 Är det inte måndag så är det torsdag och fredag.  De lediga dagarna har kommit att variera från år till år men mig bekommer det inte. Jag njuter så gott det går och denna så kallade helgen hade vi tänkt oss ännu en resa. Dock fanns inte energin hos någon av oss så en dagstur var det vi tog oss an.

Thanliyn blev vårt första stopp. Efter en timmas promenad till stans östra gräns och en hel del hjälp från olika håll lyckades vi (eller ska jag säga Agnes) utan medföljande burmes hitta en lokalbuss som inklusive byten skulle föra oss till ett av Lonely Planets ”nära-Yangon-rese-tips.” För till skillnad från den annars välstrukturerad budgetguiden så fanns i detta fall ingen direkt information om hur man skulle ta sig dit. Agnes, produktiv som hon är, tog det ännu en gång på sitt ansvar och ägnade eftermiddagen före avfärd åt att förbereda oss genom att jaga Yangon runt för rätt bussnummer. All credit till denna kvinnas driftighet. Så vi har henne att tacka för att vi faktiskt kom iväg i ottan.

till Inger om du läser min blogg: jag blev alldeles till mig när jag såg en häst. du får häsa pållarna med en puss.

hur många modellbilder orkar ni? visar ändå bara en bråkdel. inte så många som jag fotar utan blir mest fotad. vid det här tillfället tror jag vi hade 5 olika fotografer. men det som gör att jag fortsätter är att människorna jag visar er gör har gjort någon forom av avtryck hos mig. som den här kvinnan, ett hjärta va guld blir hennes namn. 

 Det tog dryga timmen att färdas till Thanliyn men vi hade fina burmeser som lotsade oss. Väl framme möttes vi av en liten stad med inte så många punkter på listan att pricka av. Vi strosade marknaden och några gator fram. Åt frukost på något som liknande en nyöppnad restaurang. De älskvärda kvinnorna som drev det mysiga stället pratade engelska utan hinder och serverade kaffe i IKEA-koppar. Att jag vid första anblick tog rätt på designen visar vilken servis jag växt upp med. Ingvar har verkligen lyckats sätta Sverige på kartan.

smilet när jag gissade rätt och Maria dubbelkollat. 

Resten av förmiddagen vandrade vi runt utanför stadskärnan. Hittade en sjö där vi blev som barn igen när vi underhöll förbipasserande med att plaska i det ljumna vattnet. En av våra fan blev så förtjusta att han tog oss med hem till sig. Där kröp det fram att han var kristen och det var med glädje vi fick avsluta stunden med bön för hans hus och familj. Som tack följde han oss till nästa buss. 

på bussen.

 (En parantes kring den här staden var att vi under lördagen hakade på den enda motionsformen för västerlänningar i Yangon. The Hash. Det innebär att du i grupp springer runt och letar efter små små pappersbitar på marken som visar vägen. Den kan innehålla falska spår och ibland är pappersbitarna uppenbarligen bortstädade så då kan man få chansen att springa både en och två km för långt. Att denna veckas Hash gick runt den här staden var lite ironiskt då nästan ingen av de långlevda stadsborna tagit sig hit och vi vandrat stället runt. Det var i alla fall ett roligt sätt att både röra på sig, träffa människor samt få se landsbygden då den ca 9 km långa sträckan gick allt från genom byar till olika risfält och större vägar. Och än en gång måste jag tillägga att Burma utanför Yangon är en skönhet. Trodde dock värmen skulle göra slut på mig men den bekom mig inte utan hängde på bra. Efter allas målgång är det en avslutande ceremoni. Priser till olika bedrifter delas ut som ex. denna lördag var Spaniens nationaldag eller något, så alla spanjorer blev hedrade. Ochväven jag lyckades roffa åt mig ett mynt. Fick äran (!?) att duscha i öl för att jag lyckades vinna över en burmesisk/ australiensk kille på upploppet. Tydligen får en liten svensk tjej inte ta sig an den uppgiften. Men jag var ändå nöjd. Och när det riktiga priset infann sig var det helt klart värt. För alla deltagare var inbjudna till en av arrangörerna på kvällen. Och där var det fest. Det fanns tortillas med köttfärs, kyckling, grönsaker, ost och liknande. Det fanns snacks i vägar som korvar, frukt, och ost och kex. Och inte vilket ost som helst utan 3 olika sorter, med bl.a. en grönmögelsort. Då får man inte glömma att ost inte finns här egentligen. Jag var helt klart salig. Och ville verkligen inte tänka på vad det kalaset måste kosta utan bara äta och njuta. )

Kyauktan pagoda. 

Kyauktan som skulle vara känt för sin flytande pagoda var vad jag skulle kalla en semesterort utan gäster. Det fanns inga turister där men souvernier och skyhöga priser led det ingen brist på. En strandpromenad längs med floden och restauranger längs hela sträckan var kanske det som stärkte semesterkänslan som mest. Vi skippade dock att ta en båt till pagodan då vi aldrig kommer räknas som locals och betala för ännu ett buddistiskt tempel är något som börjat falla under Burmas minuslista. Jag spar mig till Bagan. Då kommer jag se tempel tills jag storknar. Det var nog ändå vackrast utifrån. Eller det brukar vara så. 

en bråkdel av alla tjejer som vi skrattade så länge med. alla ville faktiskt inte fotas konstigt nog. men lyckliga över att få se vitingar ändå. 

Att vi inte heller fick chans att korsa floden retade gallfeber på en svensk med lågt blodsocker. Har ändå börjat vänja mig vid att man får åka vart man vill och inte behöva muta sig fram. Efter ett antal försök med olika skeppare fick vi inse oss slagna om vi inte ville betala 15$ för en resa som burmeserna annars kanske betalade 50 cent för. Lika bra det kanske så var vi inte en drivande effekt till polisproblem för deras del.   

vackra flickor som blev lyckliga över en cola. 

kvällen avslutades väldigt SVENSKT OCH UNDERBART: PANKAKOR! på köksgolvet. och ps. nu har jag fotat lägenheten så bilder kommer snarast. 

ses kanske i Asien och Australien

Att vakna upp en lördagsmorgon och känna sig helt hemma är faktiskt en inte helt självklar känsla. Men när den får infinna sig, solen lyser och kroppen sprudlar av energi så kan inte livet vara annat än bra. Mycket bra faktiskt. Och det var ungefär en sådan start på veckan efter vår resa jag fick.

Att resten av dagen verkade lovande försämrade inte situationen. Den fria engelskalektionen vi erbjuder förflöt väl. Ända tills den avslutande leken fruktsallad. Jag är förvånad över temperamenten hos flickorna men vet att jag spelar i samma division. Undra vad det beror på? Att det bara kan slå slint i huvudet över en lek eller ett spel.

Jag och Nico på båtur i Yangonriver. Tydligen får man bara köra åt ena hållet med "foreginers."

Bryter man mot lagen kan man bli arresterad. Finns poliser ute på floden som patrullerar. 

Kvällen gav den lite löjliga förmånen att vara halvmodell för Singapores flygbolag Tigerair. Utan mer ingående information. Eller tid och plats uppgavs såklart. 4 pm sharp. Hanterade inte det utan stormar in tre kvart senare efter en taxiresa i cirklar som pågått dubbelt upp. Bonus är mitt utseende: svettig, stressad och irriterad. Och ingen styling. Proffsbolag.  

Situationen är lagom skrattretande. Där står jag jämte två välvårdade, långa, pinnsmala kvinnor med välpedikerade naglar i matchande färg till deras kavajjackor. Själv bär jag ett grått oversizelinne till turkos flipp-flopp. Grabbarna i sällskapet är lyckligtvis mer alldagliga även om de färgglada drinkarna och maten mer stämmer överrens med den kvinnliga hälften. Dock vet jag nu allt om bananer och hur man konstant skrattar fyra timmar i rad.

Söndag var kyrkan för hela slanten igen. Maria gav en minipredikan och jag delade Moa. Hon passade bra där. Blev ännu en gång tvingade att bli bjudna av Wille. Vi måste verkligen lära oss att sätta ner foten när det gäller.

Efter kvällsgudstjänten på engelska delade vi på helgrillad anka med en mindre grupp britter som under två veckors tid besöker olika barnhem. En riktigt angenäm afton om jag får säga mitt, även om jag blev utslängd från inomhuslekparken. Tyckte jag var i största laget.

Att äntligen få ha en lektion själv var både skrämmande och roligt så måndagen var helt klart bäst. Att inse att jag inte längre kunde förlita mig på Maria innebar nog den mest välstrukturerade lektionen.  Motivationen för att fortsätta hålla högre kvalité innebar jag att eftermiddagen lång drack kaffe på café och gjorde nytta.

På kvällen tog Marek med oss att dricka Lassi. Indiskt mellanting av smoothie och något surt. I brist på annat att göra hoppade vi på en av alla bussar utan destination men kom inte längre än två stationer innan vi tog en taxi till ett kollektiv där vi spelade sällskapsspel. Saknad aktivitet som helt klart väckte samma känslor hos mig som hos våra elever under lördagen.   

Tisdagen var Mareks sista dag så den firade vi med att efter min lektions slut luncha på ett stängt ställe som var under renoveringstillstånd. Att det målades och donades verkade inte bekomma dem utan det serverade oss gladeligen flötig mat. När Maria gick för att förbereda sig hittade vi Nico. En vykortsförsäljande pojke på 11 år. Staden är inte stor så vi har sprungit på honom ett antal gånger. Hans engelska är exceptionellt bra och man märker hur han suger åt sig ord som en tvättsvamp. Tillsammans med honom delar vi både en båttur och allt för många spelmaskiner i en mörklagd hall. Hans favoritplats.

Nico och Agnes är glada sjöfarare

Kvällen till ära fick vi finbesök. Joakim från min gymnasieskola är tillbaka med sin spanska vän Paco som är höjdare på att få tårarna att flyga och magen att krampa när kroppen viker sig av skratt. Så det blev helt klart en höjdarkväll  med superpizza och en enklare salsakurs. Yangon är verkligen inte det Burma jag såg för mitt inre.  

Yangons bästa pizzaplace. (smakar faktiskt svenskt.)

Paco hade en fling för att köpa allt billigt eller av alla trevliga. Så här har han

låtit sy upp ett par byxor bara för att han gillade ägaren så mycket. Dock blev

de kanske inte riktigt som han hade tänkt sig ändå. Lite större storlek och så. 

magnificent landscape

'

Risfält är inget de saknar. Och än så länge är de grönare än någonsing. Detta är utanför Hpa-an.

Som jag tidigare i veckan berättade så var Agnes, jag och denna tjeckiska backpacker vid namn Marek som kommer dyka upp på lite bilder på en liten weekend mitt i veckan. Vi åkte ca 8 timmar sydost om Yangon. Och här kommer en liten uppdatering från resan i bildform. Och jag vet, bilderna är väldigt lika. Men så ser det ut i den här delen av landet. Kanske blir mer variation sen. Tror åtminstone det.

( https://maps.google.com/maps/ms?ie=UTF8&t=m&oe=UTF8&msa=0&msid=210515243506828008207.0004d907adaad46b442f2 ) 

Hittade ett ställe att bada på. Varför har inte Yangon det utbudet?

Sjukt många timmar på cykel i solen gjorde sitt för färgen. Tomatröd för vissa och svarting för andra.

Lycka. 

Man kan inte annat än älska människorna här. Kvinnan i mitten bjöd på dricka och vi hängde med dessa gamlingar ett tag. 

Ännu ett kändisfoto. Börjar bli en hög nu. 

Charmig kille. Han fick en traditionell tröja av en gubbarna, 

Djungelpagoda i Hpa-an.

Buddah-konstnär. 

Resultatet. 

Golden Rock. 

alla är inte femenister.

hej på dig Marek. 

Agnes är en glad vän.

och jag har gått från höjrädd till höjdklädd. 

jumping with God

han är minsann en riktig kramBjörn. 

”Tre år och kan varken prata eller gå, än mindre springa eller hoppa. Inget liv för en liten pojke. Och antagligen en stor sorg för den moder som ska ha burit fram pojken för förbön. Att då ingenting händer när bönen uttalas krossar förebedjarens hjärta då han vet att Jesus kan hela. Han har sett det med egna ögon och övertygelsen finns i ryggmärgen. Så går tre veckor. Sen kommer ett mail. ”

Vi fick aldrig träffa pojken eftersom det var enda dagen vi inte var deras tappra medresenärer.  Men Björn fick. Och det var kanske det viktigaste eftersom det var han som bett för denna lilla kille. Även om denna svenska man redan verkar ha fått förmånen att se det mesta sedan han valde att ge upp sitt ”vanliga liv” för Jesus så var han ändå värd det. Trots allt. Och jag är inte avis. Inte alls. 

bibelskolan får undervisning. 

Björns vittnesbörd i korta drag är att istället för att driva ett framgångsrikt företag sålde han det och har sedan den dagen helhjärtat berätta om mannen från Nasaret. Annars skulle Björn enligt mig beskrivas som en krutgubbe som antingen kan ses som rak eller påträngande. Ingen han möter slipper undan att höra men kanske blir det så när man har fått se det han har sett. Men då är det fortfarande stort att han inte kan hålla tillbaka leendet när han dagen efter att ha mött denna lilla kille berättar om hur det var att komma tillbaka till denna husförsamling och se ett helt annat barn. Att det gått från att inte kunnat röra sig till att han tydligen aldrig är still eller tyst mer är bara ett bevis för varför den här världen behöver Gud. Att hans mor dessutom berättade att det varit så här det senaste året är otroligt. Och tillråga på det tillägger Björn i slutändan, om än ännu nöjdare, att pojkens helande inneburit att hela hans buddistiska familj omvänt sig.

Maria, Björn och Peter. konstigt nog fastnade inte de på så många bilder. fast de var huvudnumret.
eller åtminstone hade Peter svårt att stanna innanför kamernas ruta. 

Är lite besviken över att vi inte fick se helanden likt det här. Vi fick inte se blindas syn återfinna sig eller lama gå men vi fick se ett 30 – tal ta emot Jesus. Alltifrån gamlingar som man inte kan förstå hur det fortfarande kan sitta gränsle på golvet till barn i alla åldrar. Och ska man inte vara egoistisk (vilket jag tyvärr är ibland) så är det hundra gånger mer fantastiskt än ett helande. För det räcker hela livet. Och i evigheten.

Någon som inte håller lika hårt i sina ägodelar som jag är Björns medföljande vän Peter. En Ukrainsk medelålders pastor som enligt Björn ska vara fantastisk på att se och tjäna sina medlemmar i hans enorma församling på 2000 medlemmar. Plus en extra kyrka utanför stadskärnan på 500. Och även fast jag inte sett honom in action i Ukraina kan min magkänsla inte annat än hålla med. Speciellt inte efter att vi vid ett tillfälle fått frågan om vi har några glasögon kvar. (Björn brukar dela ut det på sina turer.) Tyvärr var de slut. Men istället för att bara säga det så tar Peter av sina egna och ger till mannen. I det ögonblicket insåg jag att resan med att förvandlas av Gud antagligen pågår hela livet. Man blir aldrig färdig och jag har verkligen många branta backar kvar.  

Maria och ännu ett konstigt namn. dock en av våra elever
som lagade mat på minikonferensen. 

Tror det blev närmare ett 20-tal husförsamlingar, kyrkor, barnhem och bibelskolor som besöktes under fyra sammanpressade dagar. Maria och jag flängde runt och fick lyssna till Peters predikningar och Björns vittnesbörd. Själva uppmuntrade de oss i största möjliga mån till att också dela saker. Ett klurigt projekt tror jag de tyckte ibland, men vi var flitiga förebedjare åtminstone. Det hela var ett späckat schema som hela tiden såg till att vi var försenade till nästa ställe. Som tur var så verkade det inte spela någon roll. Särskilt inte på de ställen där vi var nästan timmen sena och lyckades bli slagna med råge av burmeserna.

matlagning till ca 50 pers. 

I övrigt hade pojkarna även en liten minikonferens i början på veckan. Den pågick i tre dagar och innehöll mer av ren undervisning. Jag klämde in två av tre dagar i mitt schema vilket jag var väldigt glad över även om jag inte var hundra procent närvarande vid allt de sa. Ibland slumrade jag till och ibland hjälpte jag flickorna i köket att laga mat vilket innebar många skratt och även noggranna instruktioner i hur man skär grönsaker för jag vill lova, centimeter kan gör skillnad ibland. En dålig dag skulle jag blivit irriterad över deras petighet men eftersom jag bara njöt av att umgås med dessa flickor så var överseende mitt förnamn just då.

RIIIIIIS. eller tamin som de skulle säga här. 

så glad är jag för ännu ett kändisfoto, haha
men klart man ställer upp. 

mat är vägen till människors hjärtan, eller?

det finns så många barn i denna värld som bara behöver en kram. 

det svenska bragdguldet

burma har söta kor. denna ville hänga med mig. 

En förvarning om att detta är ett gammalt inlägg som aldrig kom när det skulle. Så den forna ordningen (!?) existerar inte längre vid det här laget. Skulle publicerats i slutet på förra veckan för att inte väcka misstänksamheter mot förvridna stunder. Åter till reality:

Skandinaver har det inte flödat av i det här landet. Som jag nämnde finns det en dansk missionär här och en till. David, strax under 30, brinner för Jesus och pratar flytande burmesiska efter två års heltidsstudier. (Jag skulle ju lära mig på fem månader.). Ack, det var kuriosa. Hur som helst, annars är två norska kringresande män det mest likartade till vårt släkte. (Förutom att jag råkade se på gästlistan till ett event att en Växjö-grabb ska finnas i stan. Ogiltigt dock när jag aldrig upplevt honom med egna ögon.) Inte för att jag saknar svenska ting eller komma till Burma för att uppleva Sverige, men denna veckan mitt modersland satt sin prägel.

Middagsbjudning hos John med fantastiska burritos i en lägenhet med en vy som heter duga blev en upplevelse då han har en stark fling för all möjlig musik. Killen som är DJ bjöd på en helkväll med udda Svenska Band. Observera: trots sitt amerikanska ursprung. Tillhörande detalj är att jag bara är vagt bekant med fåtal av banden och dess låtar. Dock sjöng de så klart på engelska och jag kan i dagsläget inte erinra mig vad någon av dem skulle kallat sig.  

Mamma Mia, vilken bra musikal. Och ABBA är sannerligen kända världen över. Till och med i en före detta diktatur kan man råka få syn på ett skivomslag eller höra ”Dancing Queen” skräna i högtalarna på någon inrökt pub. Eller så kan man njuta av sin egen röst. Nils och jag sjöng i kapp till Merly Streep, som enligt mig gör det bättre än originalen, för att hedra Sverige, förstås. Och trots allt, har en fransman denna film på sin topp-10-lista på datorn går den ändå in som en svensk höjdare.  

fota aldrig en kvinna i smyg. förresten är bilderna bara nöje. inget alls med ämnet att göra.

Den svenska Björnstammen skulle man kunna kalla honom. Mannen, myten, legenden. Anledningen till att vi är här. Han som är vän, lärare och understödjare till William och hans kyrkor. Björn från Borås. Dock inte djurparken tyvärr. För övrigt svensk passionerad Jesus älskande gubbe med dialekt utan tveksamheter, och inte direkt pysen man kör med. För lite sting var det i mannen som dessutom bjudit på många skratt, och ännu fler spännande vittnesbörd om människor som tar sin bedd och går samt alldeles för galna resdagar i bil mot destinationer som: Kina, Indien, Etiopien och diverse liknande orter på denna jord. Har också honom att tacka för lyxigt surdegsknäcke, Djungelvrål och popcorn. Trodde aldrig jag skulle gilla lakrits, men nu är jag besatt. (Förresten så är hela den här mannen ett mysterium och lite till så han är helt klart värd ett eget inlägg. Sätter det på to-do-listan..)

Håkan-bråkan är nästa kis som också valt att leva sitt liv för Gud. Missionärer alltså, och två på samma vecka ovetandes om varandra trots sitt ursprung. Eller så skiljer det sig rejält, Umeåbo verses Borås. Totally different worlds. Dock lika galen för det. Vet inte om jag skulle kunna försätta mig i den situationen någon gång på riktigt. Hoppas inte Gud kallar mig till det. Fast ändå, på ett sätt hoppas man nog ändå lite, men bara lite. Hur som helst är det så häftigt det som han får gå igenom. Håkan berättade inte om blinda som fick synen tillbaka men om hur det är att få dra igång en dokumentärfilm om Nepals trafficking tillsammans med regissörer som till vardags har personer som Angelina Joile som sin kollega. Inte vardagsmat för mig precis. Krävs ändå lite Gud på sin sida om man är en vanlig tvåbarns farsa med ett fint hjärta och dessutom en kall- lattedrickare för att få det att fungera.  (Och eftersom jag är fantastisk på att hålla löften kommer denna film med dess arbete få ett eget inlägg. )

cooling till bug. 

Den mest udda stjärnan är nog ändå Joakim. Killen som jag aldrig hade kunnat placera men uppenbarligen mindes mitt namn lite för snabbt. Speciellt med tanke på att han är ett år äldre. Eller så gjorde vår fadderklass på gymnasiet ändå sitt jobb för tro det eller ej, en kvällspromenad bort springer jag in i denna krabat och hans spanska vän Paco. Utbytesstudenter i Singapore som redan ledsnat på alla reglar och lämnat det bakom sig för två veckor i ett samhälle av anarki. (Inte riktigt kanske, men korrupt är det i alla fall.) Världen känns plötsligt efter detta möte som än allt mindre plats. Inte två Kalmarbor på samma okända plats, samtidigt.

 Sist men minst, dock ändå kvalificerad är ledaren för Orphans Hope. Han har varit utomlands två gånger. USA en gång, såklart. Men hans andra resmål var en månad i vårt vackra land Sverige. 

absolut sist men faktiskt inte minst värt är att jag fått chansen att agera modell för Singapores flygbolag Tigerair. så här fräsh var jag under denna exceptionella photoshoot. vilken egoboost att jag kommer vara svettig och tomatfärgad kommande tre månader asien och ocianien över. tur att nästan inga svenskar reser före jul. puh

Nyckeln till frihet

Strax innan hemfärd:

Agnes - Om bussen går sönder och jag missar kyrkan kan du väl snacka med William.  

Jag - Om jag inte är hemma när du kommer har jag troligen blivit bortrövad för att mitt pass är i Yangon och då vet ni vad som hänt. 

Mureck åker buss. Ibland kan det se ut såhär. Tack och lov slapp jag det på nattbussen, men icke igår.
Då satte jag mig på golvet efter 3 h. Då blev alla som tokar. Så kan det vara ibland. 

Kliver på min tredje och sista busstur för den här gången. Alla har flytit smidigt och jag har inte behövt fundera över något. Denna gånen är det dock annorlunda. 

Det första som händer efter biljettkontrollen är konduktörens pipiga röst: "Miss, miss your passport."  (Det var ett evigt tjat om det där passet. Efter två boenden är jag måttligt less på att hävda min rätt som nuvarande arbetare i landet.)Dock andas jag djupt och förklarar lungt och stilla:  "Sorry, but I work and live in yangon and I forgot my passport there."  Killen nickar och vänder om, men det tar inte många ögonblick innan han står lutandes över mitt säte igen och flåsar mig i nacken för att få se mitt pass. Förklarar ytterligare än gång på övertydlig engelska och med ett halvdesperat kroppsspråk att mitt pass ligger på min säng i er största stad. Han mumlar att jag ska ge honom 5 min. Jag tittar nervöst på klockan, 5, 10, 20, 40 minuter passerar men han kommer inte tillbaka. Efter närmare en timmas resa andas jag ut fyller min värld med musik. Men aldrig ska man få en lugn stund, för strax därpå stannar bussen till. Taklyset tänds och polisen kliver ombord. Mitt hjärta börjar slå i 120 och framför mig ser jag hur jag släpas ut, gråtandes hamnar på en station i bushen utan någon som pratar engelska och allt jag vill är att mamma ska rädda mig. Lite överdrivet jag vet, men efter att ha sett vad diktaturen tagit sig an känns ingen polis säker. 

Med tunga kliv går han vaksamt bakåt i bussen, vid mitt säte, (att tillägga, jag är den enda utlänningen)stannar han upp och granskar mig medan jag inte kan låta bli att skänka en, två och tre hälsningar till min vän i himlen. Blicken är lång och mitt hjärta bultar lite för hårt. Vill inte möta korruptionens samhälle. Men jag kanske var ovessentlig eller så brydde sig Jesus för han vänder, kliver av, ljuset släcks och bussen rullar igen. Inga böter, inga hårda ord och inga förhör.

Resetips 1: underkläder går an att lämna på sängen. Det kan ändå roa ett helt samhälle när nya införskaffas, men pass är inte lika underhållande. Fejkade passnummer och irriterade värdar är en onödighet. Så, ta ALLTID med dig din fula röda lilla bok. Eller åtminstone en kopia. För trots allt, alla ser ínte dig som medborgare. Även om du själv gör det.