17 november: och ursäkta bildkvalitén.

 Det var karneval i stan. Tillsammans med Catilyn och Naomi blev jag fem år igen. Köpte Yo-kepsar, åkter parisehjul utan el som snurrades av pojkar som klättrade runt i hjulet, och fort gick det, och dansade med burmeser i Chinatown. Riktigt fint. 

 Gjorde en fantastisk men urjobbig hash. Den gick genom snår, buskar, sumpmarker och vackernatur på 14 km. Hälften fick man gå för att man inte kunde springa, och mina ben var sig inte lika vid mållinjen. Till råga på allt hade jag fyra blodiglar. Usch!

Agnes har fyllt år. Det firades med fulla ståt av våra burmesiska vänner. Och av oss fick hon en popcrontårta på morgonen. Tror den satt fint. 

Vår kära Ie-Ie ska sluta jobba som receptionist i skolan och flytta ut i förorten igen. Vi grät en skvätt och hon bjöd oss på en hejdundrande fin middag nere vid floden. 

ett regningt thailand

livet på en brytbar pinne

Vad gör man inte för snabbt wifi och frukt, müsli och yoghurt? Men personalen på denna restaurang är crazy annoying. Faktum att all personal på denna ö inte kan någonting om service och den vänlighet och hjälpsamhet som blivit Burmas kännetecken verkar dem här aldrig hört talas om. För Ingenting går in och det har inte med språkbarriärer att göra utan de är oerhört nonchalanta och på sina ställen rent av otrevliga. Dessutom vill de ta betalt för allt. Har åtminstone äntligen kunnat uppdatera min telefon och köttar nya podcast och omväxlande musik till mitt spotify som sedan länge blivit trött. Men i Yangon kan man aldrig byta. 

Dagens glädjeämne är att solen krypt fram ur sin håla. Så alla mina femtioelva väderappar förutspåelse: släng er i väggen. Så har fått en dag av sol och bad vilket jag väldigt tacksam och glad för. 

mot civilisationen

Visumet gick tillslut ut. 70 dagar får man som businessman eller kvinna. Efter det ombedes man lämna landet. I Yangon har det ett namn: Visarun till Bangkok. Men för människor som bor i en stad begrep vi inte hur man frivillig väljer att ta en weekend i ännu en stad. Vi satte begreppet på sin spets och drog till ko Samet istället. Ön runt knuten. 

Hiss eller diss, man får säga vad man vill. Resan dit gick åtminstone som smort och vi tajmade både bussar och båtar perfekt. Ja, allt- utom vädret. 

Gårdagen får godkänt men natten var bärare av hällregn. Och dagens är inget solsemester. Trots det är ön vacker och vad jag skulle säga typiskt thailändsk efter mina fördomar. Det dröjde inte många minuter innan jag både hört svenska, danska och norska. Menyer finns på tyska och svenska flaggan kan man se lite vart stans. Men ön är fortfarande vacker. Och jag borde kanske inte säga något. När Agnes och jag så Mc Donalds igår fick vi spelet. När bussen stannade längs vägen och vi fick chansen att köpa Mc Flurry: ni kan gissa själva. I två månader har vi tjatat. Att även kunna äta yoghurt, mango, müsli, pannkaka och Findusmorötter är kontraster. 

Idag promenerad vi hela runt. Det tog en hel dag och resulterade i rejält trötta ben. Allt det efter att tampats i meterhöga med fasligt roliga vågor- på gränsen till farliga. Så aldrig speedboaten som slogs sönder men ryktet säger att det hände fram emot eftermiddagen. 

Eftersom skoldanser inte verkat hjälpa gör vi nog som alla andra och tar Bangkok imorgon ändå. Ser ändå fram emot staden utan gränser och shopping som B estår av mer än longis. 

jag blir aldrig sjuk

Så var det min tur. Äntligen, eller vad säger man?

De andra har klarat sig hyfsat smärtfritt men med en och annan liten åkomma av magproblem och liknande medan jag har glidit fram. För jag blir ju aldrig sjuk. 

Helt sant är det dock inte. Hade lite av vad man skulle kunna likna vid bihåleinflamation i början när tempraturskillnaderna var nya och ovana. Men sedan dess- ingenting. 

Tills nu. Har spenderat dagen med den omväxlande sysselsättningen att antingen sova eller titta på film i kombination till att må illa och magont. Efter antal Panodil kunde jag åtminstone förklara mig själv som feberfri och när Maria kokade nyponsoppa blev resultatet ändå att jag mådde lite bättre. Även om magen fortfarande inte vill som jag vill. Ingenting är allvarligt men jag älskar hur våra burmesiska vänner vill ringa doktorn och införskaffa medicin vid minsta lilla åkomma kring oss- medan när det verkligen behövs, som jag nämde i förra inlägg så ska det övervägas noggrannt. Snacka om att skapa klassskillnader. 

Undervisningskuriosa: Det var med kaosartat humör Agnes återvände hem. Inte nog med att det dykt upp 10 nya elever utanförvarning till hennes nybörjarlektion, det hade också varit två vismsiga burmesiska journalister där för att fota, dokumentera och intervjua. Och till min lektion som var förbered med prov där hon hastigt fick ta över så fungerade inte skrivaren så hon fick vilt improvisera stackarn. Hennes morgon var allt annat än lugn. 

lite piggare lyckades man ändå bli,

men jag tyckte väldigt synd om mig själv imorse. 

tacksamhet till Sverige

I Sverige ringer man 112. Ambulansen kommer och allt löser sig av sig självt. Och för en som näst intill aldrig varit sjuk utom vid hypokondriska symtom som alltid stillats av att kunna ringa pappa- jag vet det är löjligt- så har värdesättandet av en organiserad sjukvård aldrig varit märkväridgt aktuell. Men här finns varken pappa, organisation eller hypokodriska symtom. Bara en tjej med ett jack i huvudet som aldrig verkar sluta blöda. 

Hade det på känn att någonting skulle hända. Vi lekte fruktsallad och eleverna blev allt med tävlingsinriktade. Så händer det i sista omgången, soom såklart var uttalad. Fast man aldrig ska göra en sista omgång eller åka ett sista åk. Hon flyger in i en bänk och där ligger hon på golvet med gruppen av elever cirkulerandes kring henne. Tiden fryser till is. Våra burmesiska vänner försöker stoppa blödandet med servetter och sårtvätt. Medan Maria, Agnes och jag såg från första ögonblick att det här behöver sys- och helst inte i klassrummet av någon av våra burmesiska vänner utan minsta sjukvårdsvana. Så vi prompsar på sjukhus, men här finns inga försäkringar eller gratis sjukvård. Här undviker man en doktor i största möjliga mån då det kostar fast deras löner är extremt låga. Och situatione gör mig fullständigt handlingsförlamad. Gömmer mig på balkongen. Ringer William. Tur att han förstår oss lite mer och lyckas övertala dem att hon måste till en doktor. 

Det blev ingen livskris. Hon fick fyra stygn, en spruta och ett återbesök. Det kostade inte skjortan, inte ens i burmesiska mått. Och alla kunde andas ut. Men tack Sverige för er organisation. Och för att ni tar så höga skatter. Och tack för att jag får vara svensk medborgare- där allt fungerar. 

Tigertales

till dig min kära mor och alla andra så klart som nyfiket undrat. här är slutresultatet av min photoshoot. 

detta blir frontpagen. 

förslaget som aldrig blev taget.

delar va artikeln som ska finnas i tidningen som finns på
Tigerariways flygplan nästkommande månader.
älskar för övrigt min onaturligt långa arm.