weekend med wille

Jag är tacksam. Jag är så tacksam och kan inte begripa varför Sverige inte imiterat USA på den fronten att ta sig an traditionen att fira Thanksgiving, även om min erfarenhet från årets firande med riktiga amerikaner mest gick ut på att äta gott. Men det ligger någonting vackert i att man från början avsatt en dag till att vara tacksam över det man har och har fått. För livet är en gåva. Och det finns alltid någonting som gör det värt att öppna det paketet. 

kanske klurigt att se vad det föreställer men det ska vara jag och flickan i högra hörnet som jag kramar på bilden med alla
barnen där vi leker lekar. hon var så fin och jag fick ett halsband som jag varmt bär nu. 

Pyin O Lwin m. Big Ben i blommor och en mysig stuga
som valt att satsa på jorgubbsodling. Tyvärr fanns det
inga mogna som jag kunde sno åt mig och mumsa på. 

Som min senaste händelse: en lång weekend i Pyin O Lwin. Den lilla staden som är känd för alla sina blommor, vackra byggnader och jordgubbsylten som produceras ut till resten av landet här. För nog är det allt ett hill station. Och britterna har verkligen satt sitt avtramp sedan de ”fann” detta paradis 1896 där de bestämde sig att slå sig till ro för att kunna fly Mandalays hetta. Och även om det inte längre fått behålla deras fantasirika namn, Maytown (undra vilken månad denna stad sattes på kartan?), så är prägeln djupare än så. Det gamla London andas över bygden, Big Ben står fortfarande upp och än är häst och droska ett kommunalt färdmedel för både turister och lokalbefolkning. Att ponnyerna säkert också ser ut som de gjorde på 1800-talets England är dock ingenting en hästälskare vill uppleva. Så när William envisades med att vi skulle uppleva staden från den synvinkel var magknip ett faktum. 

Wille var som alla andra burmeser något benägen att få nya profilbilder. Så nu har jag ett lager att printa ut. 

För denna helgresa gjorde vi inte på eget bevåg utan William tog på sig rollen som reseledare. Och att de ord han för några veckor slängt ur sig om att vi skulle få möjlighet att besöka hans kusins barnhem blev något som infriades är en bedrift i burmesiska mått då man gärna hellre lovar än att berätta hur verkligen är. Så när vi får besked kvällen innan vi verkligen kommer lämna Yangon natten efter och att biljetterna redan är införskaffade är vi alla exalterade. Och aningen nervösa. För hur ska det bli att resa med William? 

såg en cool fågel. hehe

Bussen norrut till Burmas centralare del av landet ska ta tolv timmar. Har hört de mest förskräckliga historier om nattbussarna där det ska innehålla allt från högljudda musikvideor till temperaturer som gör dig sjuk på sekunden men det är ingenting jag har i minnet när vi tar taxin ut till station som ligger omkring tre kvart bort från Yangons kärna. En resa som om du gör den själv ofta kostar lika mycket som en bussbiljett genom hela landet. Denna torsdag är det dessutom värre än vanligt för vi har blivit beordrade att lämna lägenheten extremt tidigt. Agnes och jag muttrar men följer Williams regler. Och tur är det för av någon anledning finns det inte en chaufför som vill ta oss dit. Kan i efterhand förstå varför då det tog nästan omkring timman längre än normalt. Men vi hinner och bussresan är inte alls så hemsk som vi fått det berättat. Det är bekvämt, man får både tandborste, vatten och tandkräm i priset och att Wille försöker göda oss i pausen kan man ju bara se som en bonus. När det dock inte når någon större framgång kan vi senare hitta chipspåsar på våra säten. 

Vi kommer fram i morgondiset till någonting vi ska ha hört är kyligt. Men allting är relativt och som de hårdhudade före detta vikingar vi är så kan deras definition av kallt bara vara ett skämt. Kanske var vi dock lite väl kaxiga eller så har vi acklimatiserat oss till Yangons tryckande värme. För att kliva av bussen och åka moped i en temperatur omkring knappa 20 grader gör att vi alla fryser som toka när vi når hotellet vi fått tilldelat. Att Agnes inte finner någon uppvärmningsanordning i rummet är inget konstigt men en besvikelse. Så alla kläder på och vi letar fram extra filtar för att kunna slumra några timmar innan det är dags att möta dagen på riktigt.  

spenderade en förmiddag i Pyin O Lwin stolthet:
en park som anlades av britterna för ca 80 år sedan. påminner om London. 

 Tack vare William ger han oss chansen att bli 15 år igen. Och det är med bubblande mage vi får sitta bakom burmeser och utan hjälm låta håret fladdra i fartvinden när de gasar upp mopederna. För tillskillnad från Yangon där alla tvåhjulade fordon förutom cykel är bannlysta så är taxi och bilar inte alls lika självklara här.

 

Men vi får inte bara chansen att bli unga på nytt, vi får också möjligheten att spendera tid på barnhemmet han pratat om och det bara älska jag. Vi hade en otroligt rolig dag där vi spela allt från fotbollsbrännboll till att lovsjunga fartfyllt tillsammans. Barnen som är mer ungdomar än barn får verkligen växa upp på ett bra ställe i trygghet. Paret som tar hand om dem är otroligt Jesuscentrerade och brinner verkligen för dessa ungdomar. Och för att detta alltid ska få kunna vara deras hem. Så att vi förberett presenter som ballonger och bollar kunde kännas lite tafatt i förhållande till deras ålder men det verkade ändå gå hem. Och förresten så verkade inte presenter vara någonting som gick nöd på dem för likt resten av detta ställe var levnadsstandarden någonting helt annat än vi sätt tidigare. Stora graciösa hus som till som inte slutade chockera oss under hela helgen. 

Förutom tid med dessa underbara människor gavs tillfälle till en del sightsigng. Både med och utan William. Han ordnade en tur till det stora vattenfallet med en enorm grotta full av Buddas i närheten och Agnes och jag tog saken i egna händer när vi tog oss till det lilla vattenfallet.  

innan predikan som redan gjorts av för många person är huvud axlar knä och tå bra!

Så för att trotsa försäkringsbolag och glömma sunt förnuft för en stund och bara bli ung och dum igen hyrde vi en moped själva. Ingen av oss har tidigare egentligen kört så mycket så det kändes som en klok start att börja i trafik och en vän där bak. Lagom ansvarigt och det visade sig vara sant. För efter bara någon kilometer låg vi på marken. Framhjulet på moppen hade låst sig och rullade inte längre. Som tur var, var situationen den att vi fortfarande hade blivit omkörda av gamla damer med rullatorer om det hade existerat här. Och ännu mer tur var kanske att burmeser är ett folkslag som borde bli kända för sin hjälpsamma anda. Det tog inte många sekunder innan vi hade en grupp av män med verktyg som såg till att vår moppe sedan rullade utan minsta tveksamheter. Och väl var väl det för vi fanns områdets andra vattenfall. Som var en turistfälla. Smutsigt, litet och fyllt av poserande burmeser. Men bakom fanns en väg som ledde till en av de vackraste kvällspromenader jag haft. Att få beskåda solen gå ner över gröna dalar och i horisonten skymta en flicka promenerandes med sin ko på släp gjorde att jag slog knut på mig själv när jag inte tagit med mig kameran för en gångs skull.

Vi avlutade helgen i Mandalay. William tog oss till U Beins Bridge. Ett av de mest fotade motiven i det här landet och jag kan inte annat än förstå varför. Att det dock är och börjat omformas till en turistattraktion utan dess like river lite av dess karaktär. Men jag var ju också där. Så att någon tidigare lyckats fånga en ensam munk strosandes på den 100 år gamla träbron måste ses som en bedrift om det inte var så att kortet togs för lika många år sedan, och sedan färglagts.

 

ett VM-kval och en jul

Hembiljetterna har börjat bokas och facebook som har blivit min största nyhetskälla flödar över av västerländska burmeser om med utropstecken meddelar vilken dag de får glädjen att anlända på eder hemort. Med allt vad det innebär i juletider. Och får man frågan, vilket titt som tätt dyker upp är det en självömkande blick i gensvar när jag berättar att jag blir kvar. Inte mig emot, är här så kort att alternativet inte finns även om jag på köpet kommer missa både Zlatans avgörande och allt en decemberfantast kan önska sig.

För det närmsta jag verka komma en julgran är genom den pågående festival som sprakar här, julstudentfestivalen. Det är inte det riktiga namnet för jag vet inte vad den heter men det är min egen tolkning utifrån hur den tar sig i uttryck. För vart man än rör sig i staden flyger flak fram som dunkar hejdlös musik ur skräniga och sprängda högtalare. Det första som skiljer detta från att bli en enda stor studentfest är att flaken inte omges av nykläckta kycklingar i vita klänningar som anser sig själva fullt redo att äntra vuxenvärlden utan spottande män med rött tandkött som i teorin antingen borde leva med dövhet, eller åtminstone tinnitus vid det här laget. För de åker betydligt många fler varv än vad vi gör hemma. Men har aldrig pratat med någon så det är inte bekräftat. Det andra skiljetecknet är syftet som också tar sig i uttryck materiellt. För på dessa flak finns min kära julgran, i metall, klädd i pengar med otroligt mycket amerikanskt glitter och utan ljus men ändå vacker. 

Hela festen verkar vara ett enda stort insamlingstillfälle för de buddistiska templen och kloster som finns landet över. Och burmeserna gör det bra. De är i många fall mycket mer generösa än oss- vi som har. Man kan ofta se dem slänga iväg en slant till någon mer sämre förutsättningar eller som Agnes när hon fyllde år. Av William fick hon en ny touchtelefon, av oss fick hon, te, papaya, tårta och djungelvrål. Det säger nog även om William bara är burmes och inte buddist vilket innebär att han inte ger till den religionen. Men folket här gör. Munkar i alla storlekar patrullerar gatorna fram och man kan se hur slant efter slant droppar ner i deras lådor. Och de är glada. Alla är glada. 

Att detta verkar vara vad jag kommer uppleva av jul för i år gör inte att jag inte längtar än mer efter att det ska ta slut. För förutom flaken som dånar av musik envisas en man med sin entoniga stämma att alla dygnets timmar låta sin tondövhet ljuda hela väg upp till sjunde våningen där vi bor.

17 november: och ursäkta bildkvalitén.

 Det var karneval i stan. Tillsammans med Catilyn och Naomi blev jag fem år igen. Köpte Yo-kepsar, åkter parisehjul utan el som snurrades av pojkar som klättrade runt i hjulet, och fort gick det, och dansade med burmeser i Chinatown. Riktigt fint. 

 Gjorde en fantastisk men urjobbig hash. Den gick genom snår, buskar, sumpmarker och vackernatur på 14 km. Hälften fick man gå för att man inte kunde springa, och mina ben var sig inte lika vid mållinjen. Till råga på allt hade jag fyra blodiglar. Usch!

Agnes har fyllt år. Det firades med fulla ståt av våra burmesiska vänner. Och av oss fick hon en popcrontårta på morgonen. Tror den satt fint. 

Vår kära Ie-Ie ska sluta jobba som receptionist i skolan och flytta ut i förorten igen. Vi grät en skvätt och hon bjöd oss på en hejdundrande fin middag nere vid floden. 

ett regningt thailand

livet på en brytbar pinne

Vad gör man inte för snabbt wifi och frukt, müsli och yoghurt? Men personalen på denna restaurang är crazy annoying. Faktum att all personal på denna ö inte kan någonting om service och den vänlighet och hjälpsamhet som blivit Burmas kännetecken verkar dem här aldrig hört talas om. För Ingenting går in och det har inte med språkbarriärer att göra utan de är oerhört nonchalanta och på sina ställen rent av otrevliga. Dessutom vill de ta betalt för allt. Har åtminstone äntligen kunnat uppdatera min telefon och köttar nya podcast och omväxlande musik till mitt spotify som sedan länge blivit trött. Men i Yangon kan man aldrig byta. 

Dagens glädjeämne är att solen krypt fram ur sin håla. Så alla mina femtioelva väderappar förutspåelse: släng er i väggen. Så har fått en dag av sol och bad vilket jag väldigt tacksam och glad för. 

mot civilisationen

Visumet gick tillslut ut. 70 dagar får man som businessman eller kvinna. Efter det ombedes man lämna landet. I Yangon har det ett namn: Visarun till Bangkok. Men för människor som bor i en stad begrep vi inte hur man frivillig väljer att ta en weekend i ännu en stad. Vi satte begreppet på sin spets och drog till ko Samet istället. Ön runt knuten. 

Hiss eller diss, man får säga vad man vill. Resan dit gick åtminstone som smort och vi tajmade både bussar och båtar perfekt. Ja, allt- utom vädret. 

Gårdagen får godkänt men natten var bärare av hällregn. Och dagens är inget solsemester. Trots det är ön vacker och vad jag skulle säga typiskt thailändsk efter mina fördomar. Det dröjde inte många minuter innan jag både hört svenska, danska och norska. Menyer finns på tyska och svenska flaggan kan man se lite vart stans. Men ön är fortfarande vacker. Och jag borde kanske inte säga något. När Agnes och jag så Mc Donalds igår fick vi spelet. När bussen stannade längs vägen och vi fick chansen att köpa Mc Flurry: ni kan gissa själva. I två månader har vi tjatat. Att även kunna äta yoghurt, mango, müsli, pannkaka och Findusmorötter är kontraster. 

Idag promenerad vi hela runt. Det tog en hel dag och resulterade i rejält trötta ben. Allt det efter att tampats i meterhöga med fasligt roliga vågor- på gränsen till farliga. Så aldrig speedboaten som slogs sönder men ryktet säger att det hände fram emot eftermiddagen. 

Eftersom skoldanser inte verkat hjälpa gör vi nog som alla andra och tar Bangkok imorgon ändå. Ser ändå fram emot staden utan gränser och shopping som B estår av mer än longis. 

jag blir aldrig sjuk

Så var det min tur. Äntligen, eller vad säger man?

De andra har klarat sig hyfsat smärtfritt men med en och annan liten åkomma av magproblem och liknande medan jag har glidit fram. För jag blir ju aldrig sjuk. 

Helt sant är det dock inte. Hade lite av vad man skulle kunna likna vid bihåleinflamation i början när tempraturskillnaderna var nya och ovana. Men sedan dess- ingenting. 

Tills nu. Har spenderat dagen med den omväxlande sysselsättningen att antingen sova eller titta på film i kombination till att må illa och magont. Efter antal Panodil kunde jag åtminstone förklara mig själv som feberfri och när Maria kokade nyponsoppa blev resultatet ändå att jag mådde lite bättre. Även om magen fortfarande inte vill som jag vill. Ingenting är allvarligt men jag älskar hur våra burmesiska vänner vill ringa doktorn och införskaffa medicin vid minsta lilla åkomma kring oss- medan när det verkligen behövs, som jag nämde i förra inlägg så ska det övervägas noggrannt. Snacka om att skapa klassskillnader. 

Undervisningskuriosa: Det var med kaosartat humör Agnes återvände hem. Inte nog med att det dykt upp 10 nya elever utanförvarning till hennes nybörjarlektion, det hade också varit två vismsiga burmesiska journalister där för att fota, dokumentera och intervjua. Och till min lektion som var förbered med prov där hon hastigt fick ta över så fungerade inte skrivaren så hon fick vilt improvisera stackarn. Hennes morgon var allt annat än lugn. 

lite piggare lyckades man ändå bli,

men jag tyckte väldigt synd om mig själv imorse. 

tacksamhet till Sverige

I Sverige ringer man 112. Ambulansen kommer och allt löser sig av sig självt. Och för en som näst intill aldrig varit sjuk utom vid hypokondriska symtom som alltid stillats av att kunna ringa pappa- jag vet det är löjligt- så har värdesättandet av en organiserad sjukvård aldrig varit märkväridgt aktuell. Men här finns varken pappa, organisation eller hypokodriska symtom. Bara en tjej med ett jack i huvudet som aldrig verkar sluta blöda. 

Hade det på känn att någonting skulle hända. Vi lekte fruktsallad och eleverna blev allt med tävlingsinriktade. Så händer det i sista omgången, soom såklart var uttalad. Fast man aldrig ska göra en sista omgång eller åka ett sista åk. Hon flyger in i en bänk och där ligger hon på golvet med gruppen av elever cirkulerandes kring henne. Tiden fryser till is. Våra burmesiska vänner försöker stoppa blödandet med servetter och sårtvätt. Medan Maria, Agnes och jag såg från första ögonblick att det här behöver sys- och helst inte i klassrummet av någon av våra burmesiska vänner utan minsta sjukvårdsvana. Så vi prompsar på sjukhus, men här finns inga försäkringar eller gratis sjukvård. Här undviker man en doktor i största möjliga mån då det kostar fast deras löner är extremt låga. Och situatione gör mig fullständigt handlingsförlamad. Gömmer mig på balkongen. Ringer William. Tur att han förstår oss lite mer och lyckas övertala dem att hon måste till en doktor. 

Det blev ingen livskris. Hon fick fyra stygn, en spruta och ett återbesök. Det kostade inte skjortan, inte ens i burmesiska mått. Och alla kunde andas ut. Men tack Sverige för er organisation. Och för att ni tar så höga skatter. Och tack för att jag får vara svensk medborgare- där allt fungerar. 

Tigertales

till dig min kära mor och alla andra så klart som nyfiket undrat. här är slutresultatet av min photoshoot. 

detta blir frontpagen. 

förslaget som aldrig blev taget.

delar va artikeln som ska finnas i tidningen som finns på
Tigerariways flygplan nästkommande månader.
älskar för övrigt min onaturligt långa arm.